Göteborgsposten – 4 juli 1865, sida 1

gardiner. Nörkt var det derinne med blott ett ljus. Han stannade nära dörren, till venster om hvilken på den tiden stod ett gammalmodigt skåp af ck med sniderier. Midt framför detta stannade han. Han hade ett besynnerligt, tankspridt väsende och talade mera för sig sjelf än jag tror att han gjorde med hela den öfriga verlden tillsammantagen. — Hon skall icke förstå dot, hviskade han och be: traktade mig forskande. — Nej hon skall det icke. Eller skall hon verkligen? Han tystnade derefter och framtog från sin bröstficka en liten nyckelknippa. På en af nycklarne blickade han med rynkad panna och lät den svänga fram och åter mellan tummen och pekfingret medan han öfvervägde. Jag kände honom naturligtvis för väl för att yttra ett ord. — De äro lätt skrämda — ja det äro de. Det är bättre att jag begagnar en annan utväg. Med en ny paus betraktade han mitt ansigte, liksom hade det varit en målning. — Ja de äro det. Bättre om jag begagnar en annan utväg; ja — och hon skall ej misstänka — hon skall ej förmoda ... Hon betraktade ännu en gång envist nyckeln och sedan mig. Han lyftade upp den och yttrade tvärt: — Se här barn! ... Kom ihåg denna nyckel, tillade han efter några sekunder. Den var af en besynnerlig form och olik de öfriga.