Göteborgsposten – 1 juli 1865, sida 2

i besittning af hela summan, medan åtminstone hälften tillhör honom! Ögonblicket är dyrbart. Han är midt på gatan, der för tillfället endast få personer synas till, han reser sig i vädret, sträcker den ena labben mot föraren till höger och den andra mot föraren till venster och börjar att brumma. En björn skull vara mycket stark: den första skräcken verkar, förarne låta kedjan falla, han är fri och springer bort det fortaste han förmår. En björn, som springer; på två ben, virar kedjan omkring sig och beständigt brommar — för den gripa alla till flykten. En hvar störtar in i husen, så hastigt det låter sig göra. På detta sätt kommer björnen till en arm af hamnen, som går djupt in i staden; han måste nödvändigt bege sig öfver den för att komma till Pera, hvarest han och hans kamrat bo. Han störtar mot en båt — roddkarlarne springa i förskräckelsen, den ene i land, den andre i vattnet. Björnen stiger i båten, fattar en åra och vrickar sig öfver till Pera. Har fortsätter han sin väg. Emellertid har till följe af ansträngarne en söm gått upp bak i björnskinnet, utan att han märkt det; ett rockskört sticker fram ur refvan, publiken observerar det, springer i fatt honom och genompryglar honom grundligen. Slutligen ankom han med möda till sin landsmans bostad, hvarest han emellertid hvarken fann förare eller penningar; han har heller aldrig erfarit något om dem, oaktadt han straxt klagade i ambassadhotellet och gjorde alla möjliga ansträngar för att återfå sin lagliga, egendom. En underlig salva. I en amerikansk tidning berättas att en fabrikant af patenterade medicinska läkemedel uppfunnit en ny salva, hvilken måste blifva en välsignelse för allt lefvande, som är utsatt för plyckshändelser och blessyrer. För att ådagalägga dess läkande kraft, berättar uppfinnaren, afskar han fyra tum af sin hunds svans och smorde litet af salvan på den blödande svansstumpen. Ögonblickligen växte Svansen ut till sin förra storlek och form. Nu tog han det afskurna stycket af svansen, strök litet salva lerpå, och lika hastigt växte hunden ut igen från lensamma, så lik den andra, att det var omöjligt att säga hvilken som var den ursprunglige hunden. Dyrbar vänskap. En köpman i Marseille mötte nyligen en välklädd man, hvilken plötsligt kastade sig i hans armar och med största värme omfamnade honom. I nästa ögonblick bad emellertid den främnande honom om förlåtelse: han hade tagit fel; köpmannen liknade frappant en af hans bästa vänner. Dermed gick han och var snart ur sigte. Få minuer derefter föll det plötsligen köpmannen in att sticca handen i sin västficka och han fann ganska rikigt att hans guldur och kedja voro försvunna.