Göteborgsposten – 30 juni 1865, sida 1

Lördagen d. I Jull. Jernodgen: Snalltäg afhar till Stockholm kl. ty, f. 1. samt till Jönköping kl. 11 12 s. m. — — -nA—— — Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 28 Juni. Sedan jag sist skref till er ha tvenne ceebra, af naturen rikt begåfvade konstnärer slutat sin bana. Den snillrike, anspråkslöse, under hela sin ungdom med armod och försaketser kämpande målaren, professor Nils Andersson, afled Waxholm den 19 d:s, endast 46!(, år gammal. Isans arbeten äro icke särdeles talrika, men hans produktioner uppskattas högt äfven af den anspråksfullaste granskare. De utmärka sig tör sin friska natursanning, sin äkta svenska prägel och för den fina, behagliga pensel hvarmed de äro utförda. Redan för några år sedan visade sig hos Andersson spåren af en sjukdom, mot hvilken läkarekonsten är vanmäktig; den tärde långsamt, men ihärdigt på hans kroppskralter, ty ryggmärgen var angripen. Hans gång blef alltmera besvärad, och de sista åren förmådde han endast långsamt släpa sig fram, stödd på tvenne käppar. Men den smygande sjukdomen inverkade dock föga på hans arbetstörmåga, utom då plågorna voro för svåra. Ännu i hans sista taflor finner man samma friskhet och behag som i hans äldre. De senare åren tillbringade han sommarmånaderna på Waxholm, der han slog sig ner i en ytterst tartlig stuga med de anspråkslösaste möbler, men med en herrlig utsigt ötver segelleden. Der satt han blek och aftärd, en bild af den tåliga smärtan, stundom arbetande framför staffliet, stundom tillbakalutad i sin länstol, försjunken i djupt begrundande. Äfven i sommar längtade han ut till Waxholm; han suckade öfver att sommaren alltid kom så sent. Men han förmådde numera ej längre gå, han måste bäras upp till sin bostad; dock hoppades han alltjemt att sjöluften skulle återgifva honom krafterna; han tyckte sjelf att de ökades — och så dog han en afton just i solnedgången. Angelicas sångare är också död i sin kraftfullaste ålder. Icke heller han hade producerat mycket; men det som har flutit ur hans penna är poesi af det renaste guld, ädelt, kraftfullt och rikt till inspiration. Bernhard Elis Malmströms rum både vid Upsala universitet och i Svenska akademien blir svårt att fylla. Hans sista skaldestycke, eller åtminstone det sista som ännu kommit till den stora allmänhetens kunskap, var prologen till de tre konserter som Upsalasångarne förlidet år gålvo här till törmån för de i kriget fallna danskarnes enkor och barn. Ingen annan af ide aderton skulle hatt mod — och hjerta — att åstadkomma något dylikt; denna prolog andades en glödande frihetskärlek, men den var så långt ifrån akademisk, att, om Malmström ej redan varit en af de aderton, icke hade han sedan blilvit det. Emellertid den lediga platsen i akademien måste fyllas och ännu en plats torde snart blifva ledig der. Statuterna föreskrifva att Svenska akademien ständigt skall vara rulltaligt besatt. Hennes stiftare kunde icke föreställa sig annat än att Sverige alltid skulle producera aderton fullmyndiga söner i Apollo och några derutöfver stående på expektans. Jag kan dock fatta friherre v. Beskows bekymmer nu, ty hans pligt är det att bestyra om rekryteringen. Skola Alzelius och Wieselgren eller Sturzenbecker och Blanche nu komma i fråga? Mot de begge förstnämnde lärer något gravamen, hemlighetsfullt, men betänkligt, vara antecknadt i akademiens svarta bok-. Det påstås att Thomander vid hvarje