Göteborgsposten – 28 juni 1865, sida 2

Article Image
t och påminde nu lika mycket som förut om det folk uttryck, hvilket betecknar vissa qvinnor såsom uige rande en del af en viss med horn försedd notabilitet hårväxt. Hon berättade alldeles detsamma som man nen, visste intet om assuranspapperen då hon först gången derom tillfrågades och hade alldeles icke märk att elden måtte haft sin uppkomst i källaren. I hen nes tycke brann det öfverallt då de kommo ut. Polismästaren anmärkte, att de båda makarne vi sade bra liten lust att tala om den merabemälte käl laren under huset, och frågade hvem som haft nyc keln till denna källare samt om den varit last. IIarp svarade den värda madamen, att källaren ej vari upplåst på tvenne år och att nyckeln hela denna wi hängt i Nilssons kök. Stenfoten kring källaren va för öfrigt så otåt, att hvilken som helst kunde kom ma in genom denna. — Sina kläder hade de haft för varade i boningsrummen. Hon sjelf fick oj räddadt de ringaste mer än några klädningar. Äfven manne hade fått räddadt obetydligt, men dottern deremot e1 hel del kläder. (Detta var i förbigående sagdt mycket lycklig för familjen Nilsson, enär ingen af de i huset boend personerna, hvilka varit i rörelse lika fort som be sagde familj, fick räddadt det ringaste). Ellida Sofia Nilsson berättade troget detsamm: som pappa och mamma. Hon omnämnde för öfrig insinuant att den i huset boende skolläraren Löf va rit uppe längre än Nilssons sjelfva, Hon såväl son föräldrarne hade räddat sig igenom fönstren. Skolläraren Löf hade intet af vigt att berätte atom det att han, som lagt sig då klockan var fulli upp elfva på aftonen, så långe han varit vaken hör! det talas i Nilssons rum, hvilket åter af dessa bestreds såsom något omöjligt. Löf hade ej hört att Nilsson såsom denne uppgifvit, bankat i hans vägg då elder upptäcktes, utan hade L. och hans hushållerska först vaknat då de höllo på att qvafvas. — Mot Löf visade sig såväl madam söm Jungiru Nilsson temligen hätska. Den förras ringa välde öfver sin tunga, hvilken också måtte vara en elak best att hålla reda på, föranledde också att hon blef utvisad ur sessionsrummet. Då det skulle bli sor vidlyltigt att här atergifva de öfriga vittnesmålen i deras helhet inskränker sig ref. till att omnämna, det alla de öfriga vittnena, instämde deri att elden måste ha blifvit anlagd i källaren under huset, trots det faktum att nyckeln till densamma icke lemnat hustru Nilssons kök på tvenne ar-. Vidare intygade ett vittne att N. då han kom ut genom fönstret var iklädd såväl kalsongerna som äfven, enl. hvad han trodde, en rock, hvilket allt han sjelf förklarat sig ha påtagit i ett hus i närheten. För att förtaga verkan häraf påstod dottern, att han varit inne i huset ett par ganger medan branden pågick, men härtill nekade N. bestämdt, och mycket troligt är ej heller detta, då gubben är så svag att han knappt kan stå för sig sjelf. Bland tilldragelser under eldsvådan må nämnas följande: Bundtmakaren J. P. Lindström, som bodde i andra våningen, väcktes deraf att Tengbergs barn skreko. Rummet var fullt af rök, det var omöjligt att komma ut genom förstugan och L. maste derföre söka att rädda sig och familj genom fönstren. Han öppnade ett fönster, men under detta slog lågorna ut. Han och hustru skynda till ett annat. Der synes ej någon eld, och medan L. sveper in det ena barnet i ett täcke beslutar hustrun sig för att hoppa ut genom fönstret. Då hon skall verkställa beslutet svimmar hon likväl, måhända till följe af röken, kanske äfven förskräckt öfver att göra ett språng från andra våningen, och faller baklänges i marken, der hon skadad i nacken förblef liggande afsvimmad. Några karlar kommo emeliertid nedanför fönstret och L. skulle till dem nedsläppa det ena af sina barn, 17 månader gammalt och hvilket han insvept i ett täcke. Men barnet faller ur täcket och direkte, äfven det, i marken. Det skadades dock lyckligtvis ej. Det andra barnet kom lyckligt ned. Hustrun är nu temligen aterställd. Af hyresgästerna hade blott sabriksarbetaren Olof Andersson sin lösegendom assurerad — för 800 rdr —; de ölriga förlorade snart saat allt hvad de egde. Sedan undersökningen afslutats framställde åklagaren sitt påstående, at innenall att makacne Nilssen matte förklaras skyldige träda i häkte, med anledning dels af deras stridiga uppgilter, dels deraf att Nilsson sedan förra eldsvådan tvenne gånger höjt brandsörsäkringsbeloppet för sina hus. Denna framställning kunde duck poliskammaren ej för närvarande bifalla, och uppsköts målet på 14 dagar. — Förnyad ransakning hölls igår med arbetskarlen Emanuel Jansson, anklagad för att d. 17 d:s ha gjort ett mordforsok mot slagtaren P. Bryngelsson i dennes bostad n:r 48 vid Kronhusgatan. Bryngelsson, som vid förra förhöret var närvarande, har sedan dess tillfölje af sina sår så häftigt insjuknat att stor fara är lör hans Jil. Han var således ej vid förhöret närvarande. Emanucl Jansson förklarade fortfarande, att han legat och sofvit då skottet aflossades. Han sprang upp och mö.te B. i dörren. B. ropade dervid: Såg du hvart hon sprang, skynda efter henne nedåt gatan! Med detta uttryck -hon skulle B. menat sm hustru, hvilken han misstänkte för brottet. J. gick ut på gatan, men återvände uå ingen syntes. Stadsfältskären Hirschfeldt intygade, hvad som äsven af särens belägenhet tydligt synes, att B. ej sjelt kunnat skjuta sig på detta sätt. Polismästaren erinrade J. härom liksom derom att personer befunnit sig utanför rummet i förstugan, hvilka kunde intyga att ingen kommit ut ur rummet sedan skottet aflossades och att således J., den ende som i rummet innevarit jemte B., måste ha begått brottet. J. nekade dock under hela förhöret ihärdigt för att ha den ringaste kännedom om saken. Nu inkallades pigan Josetina Niklasdotter som för ett år sedan varit i tjenst hos makarne Bryngelsson. Hustru B. hade lefvat i brousligt förhallande till en slagtare Magnusson. Ofta bade makarne emellan förekommit oemgheter. De båda pigorna i huset brukade timvis ligga i samma rum som makarne B. för att sköta om barnen. En qväll befallde likväl hustru B. att ingendera skulle ligga inne. Fram på natten hördes gräl ifrån makarnes rum, och straxt derefter ett pistolskott. Sedermera hördes hustrun skrika: Du säger att det är jag som skjutit på dig, det är du som gjort det!Scenen förändrades likväl snart, försoning slöts, och de båda makarne tasade ned till hamnkanalen, der pistolen helt dramasd tiskt kastades i vattnet, Josesina var säker på att 1 let var hustrun och ej mannen som egde pistolen, hvarmed detta mordförsök skedde. De båda pistoerna, som funnits i B:s rum efter det andra mord

28 juni 1865, sida 2

Thumbnail