Göteborgsposten – 27 juni 1865, sida 2

punkten harvid, eller sjeltva upprorets, secessionens berättigande, har man således ej vågat komma fram med, emedan den vida öfvervägande majoriteten af Sydstaternas befolkning då skulle deraf drabbats och en grundlagsfråga måst ventileras af stor och vidsträckt betydelse för hela unionens framtid, hvartill tiden måste anses ännu ej fullt lämplig. Men något offer skulle uppställas, för tillfredsställande at vedergällningslystnaden, och derföre har Davis anklagats för förräderi. Detta synes oss så naturligt, att en hvar bör kunna finna det. Vi kunna väl förstå, att massan af folket kan hängifva sig åt hämndbegäret; dess passioner visa sig ju osta ölverväldigande, och det är först vid lugnare besinning som dess goda instinkter åter komma till sin rätt, då folket med blodstårar begråter hvad det i yrseln gjort och, försjunkande i en djup ångers letargi, ofta blir ett viljolöst offer för den förstkommande äregirige som vill tillrycka sig tömmarne. Första franska revolutionen är derpå ett slående exempel, och ett varnande exempel. Men under sådana omständigheter är det en stark och försigtig regerings pligt att göra motstånd mot massans påtryckning, istället för att följa densamma och göra sig till dess redskap. Vi äro af den bestämda mening, att unionsregeringen nu inser detta tydligt och skall söka att om möjligt undvika att fläcka sig med ett blod, som icke kan i längden tilltredsställa folkets rättskänsla och ej heller medför den högre försoning, som icke tår uteblifva. Är Davis skyidig till delaktighet i mordkomplotten, då är missdådarens nesliga död ett rättvist straff; men är han deri icke skyldig, då tro vi att unionsregeringen skall tillfoga sig sjelf skada, om hon låter honom drabbas af törrädarens död. Eller kan väl någon tro, att den allmänna rättskänslan hos amerikanarne, om än för ögonolicket missledd, icke skulle till sist uppresa sig emot de våldssteg, som nu föreslås unionsregeringen? Så t. ex. vill en tidn. i Boston, att Davis skall bli hängd på den högsta punkten i Nordamerika, för att hela verlden må kunna bli vittne till hans vanära. Ett annat blad vill, att galgen skall sammansättas at trä från alla unionens stater. En föreslår, att han skall hängas i en hoprullad amerikansk fana. En qvinna i Charleston har till krigssekreteraren insändt ett af hennes man förfärdigadt rep, för att begagnas vid afrättningen. En borgare i Norfolk erbjuder sig i ett bref till en virginisk tidn. tillochmed vilja sjelf utföra exekutionen. Ett blad önskar, att liket skall gräfvas ned på samma ställe som Booths lik, under det ett annat vill ha det nedkastadt i hassens djup med kanonkulor under fötterna. Slutligen finnas de, som vilja ha liket brändt och askan kringspridd för alla vindar. — Uppreser sig icke hvarje klokt tänkande menniskas inre mot dylika straffhemsökelser, om de verkligen skulle önskas af amerikanarne och icke snarare äro blotta uttryck af sjukliga hjernor? Hela den bättre delen af unionspressen tager ock till orda för mildhet och öfverseende, emedan en verklig process mot alla de från presidentens amnesti uteslutna (c:a 175,000 personer) antages vara omöjlig. Det heter äfven nu desto bättre, att Jefferson Davis icke skall komma att dömas af en militärdomstol, utan af den civila domstolen i Washington, så snart processen mot Lincolns mördare ändats. En bekant abolitionist, mr Gerritt Smith, har i Cooper-institutet i New-York hållit ett tal mot sträng bestraffning af ledarne för sydupproret. Han försvarade Jefferson Davis och andra, derför att de stridt för statsrättigheter, hvilka före kriget voro en mening som hyllades af folkets flertal; och han påyrkade, att eftersom regeringen erkänt Sydstaterna som krigtörande och erhållit fördelarne af krigets förande i enlighet med krigslagarne, skulle det vara orätt att i segrens ögonblick upphäfva denna koncession och behandla krigstångar som förrädare. Till slut förklarade han sig anse det rätta handlingssättet vara, att beröfva vissa af de kontedererade för alltid och andra för ett visst antal år rösträtten, utsträcka denna rätt till negrer, frisäga sig från Sydstaternas skuld och dela dessas jordområde mellan de fattiga hvita och de befriade svarta. NewYork d. 10 Juni: En delegation från negrerna i Kentucky har hos de befriade männens byrå i Washington begärt råd och hjelp för erhållande af arbete och lissuppehälle. Negrerna säga, att de hvita i deras stat vägra att på något sätt använda dem. I går uppvaktade de presidenten och begärde, att krigslagen skulle fortfarande gälla i Kentucky samt tillräcklig makt meddelas general Palmer för deras skyddande. Båda dessa anhållanden sägas hafva beviljats. New-Jork Tribune berättar att i Wa