Göteborgsposten – 26 juni 1865, sida 1

)omhafvanden, v. häradshöfding Holm, uppåste det för honom utfärdade förordnande tt denna dag handlägga detta mål och att lermed fortfara till dess det blefve med laga lut afhulpet. Såsom åklagare fungerade fort arande t. f. länsmannen Lidn, hvarjemte nu, iksom vid förra tinget, länets höfding, hr Ekström, hade infunnit sig för att öfvervara ransakningen och kyrkoherden Svensson Hlomskog anmälde sig såsom konsistorieombud. Kyrkoherden Lindbäck, som föregåendo afton under bevakning af en fånggevaldiger och en vaktmästare anländt till stället från länshäktet i Carlstad, infördes i domsalen af ett par fjerdingsmän, hvilka såsom tjenstetecken buro en å mössan fästad hvit papperslapp med påskrift Polis. Lindbäck, som vid förra förhöret bar prestrock och silfver-prestkrage, hade nu bortlagt båda, och bar en svart öfverrock, igenknäppt ända upp till halsen, samt sidenhalsduk och uppstående löskragar. I handen bar han en vanlig rörkäpp med krycka. Han inträdde, bugande för landshötdingen och domaren, samt tog plats framför dombordet, midt för den i träsoffan sittande domhafvanden. Han såg vid detta tillfälle betydligt svagare ut än vid förra ransakningen, men uthärdade likväl att förblifva stående under ransakningen, stödjande sig med ena handen mot referenternas bord, med den andra på en stolskarm. Sedan domhafvanden uppläst det för honom utfärdade förordnandet att hålla ransakningen samt justering af förra rättegångsdagens protokoll egt rum började förhöret. Sedan ransakningen pågått omkring 1!, å 2 timmar, anbefallde domaren Lindbäcks afförande och uppmanrde menigheten att afträda. Rättens ledamöter förfogade sig en trappa upp, der öfverläggning egde rum och domaren uppsatte utslaget. Något efter kl. 3 satte sig rätten ånyo och Lindbäck förehemtades. Han var nu ännu blekare än förut och man tyckte sig hos honom märka en lätt darrning. För ötrigt visade han sig fullkomligt lugn och stod, såsom förut med mot marken sänkta blickar och halfslutna ögonlock. Han framtog ur fickan en obegagnad hvit näsduk (han hade förut begagnat en blårutig), uppvecklade den och lade den i mössan, som han höll i händerna framför sig. Hela hans hållning och beteende i detta ögonblick var alldeles sådant, som man kunde föreställa sig honom stående i begrepp att börja en jordfästning. Den djupaste tystnad rådde i salen och allas blickar voro riktade på den anklagade. Domaren vände sig till åklagaren och yt trade, att han visserligen yrkat ansvar efter lag, men att, då lagen stadgade flera olika ansvar, rätten önskade få veta hvilket ansvar åklagaren yrkade. Åklagaren genmälde, att han, med afseende å Lindbäcks grotva brott, yrkade att han måtte dömas lifvet förlustig. Omedelbart härefter uppläste domaren rättens utslag, som, i förmåga af 14 kap. 1 och 8 SS strafflagen, dömde kyrkoherden att, såsom genom egen af omständigheterna styrkt bekännelse förvunnen att hatva uppsåtligen mördat Nils Pettersson, Karin Persdotter och Lysön, mista lifvet genom halshuggning och ersätta rättegångssamt obduktionsomkostnaderna. Och som de förstnämnda morden blifvit föröfvade under embetsutöfning skulle frågan om embetets förlust hänskjutas till konsistorii afgörande. Hvad åter beträffade m:ll Ågren förklarade rätten, att som det icke blitvit styrkt att ifrågavarande mord blifvit begångna med den arsenik hon innehaft, kunde hon ej fällas till ansvar för vållande till annans död, men dömdes att, jemlikt 1847 års