Göteborgsposten – 23 juni 1865, sida 2

Från Utlandet. Det har någon tid omtalts, att underhandlingar pågått mellan konungen af Italien och påfren. hvilkas utsträckning möjligen kan bli af den största betydelse, i händelse de skola inledas från det rent andliga området, der de hittills befunnit sig, till det politiska. En återblick på underhandlingarnes gång torde derföre vara af intresse. Efter det förnämsta föremålet för romerska hofvets politik i den på septemberkonventionen söljande perioden: att genom Österrikes förmedling af de katolska makterna erhålla en kollektiv garanti för det närvarande påfliga teritorialområdet — strandat mot Frankrikes motsägelse och Österrikes obeslutsamhet, beslöt man sig i Vaticanen för att beträda en väg, som af alla helt säkert var den riktigaste och för en italiensk furste värdigaste, neml. att inleda direkta underhandlingar med konung Victor Emanuel. Första klaven härtill skall ha gifvits af Pius TX:s personliga initiativ och märkvärdigt nog ha öfverensstämt med italienske konungens hemligaste önskningar. Det försäkras, att Victor Emanuel genast efter septemberkonventionens atslutande genom förtrogna låtit delgifva påfven sina bekymmer öfver den långvariga brytningen med kyrkan, sin tillgifvenhet för den helige fadrens person och sin beredvillighet till försoning. Det är bekant, att konventionen snarare varit franska diplomatiens verk i förening med riddare di Nigra än konungens, och att Victor Emanuel med tungt hjerta undertecknade det dokument, som bjöd honom lemna sina anors residens. Det är förklarligt, att han under dåvarande sinnesstämning var mer än någonsin böjd för försoning med det romerska hofvet. Hans förfrågningar rönte föga eller iatet gehör, tills slutligen i medlet af April den vändning inträdde i påfvens politik som vi ofvan. antydt. II. IL lät förtrogna personer förstå, att han trodde på konungens personligt vänskapliga känslor och att han gerna skulle vilja. sör att tillgodose många tusendens religiösa behof, hvilka ledo deraf att de italienska biskopsstolarne icke bletvo besatta, träda i underhandlingar med Victor Emanuel. Underrättelsen derom hade till följd afsändandet af konungens bekanta bref till påfven och af hr Vegezzi som underhandlare. Båda emottogos i Rom med glädje och betecknades såsom början till vänskapliga underhandlingar. Man inskränkte sig likväl i början uteslutande till kyrkliga frågor, neml. att besätta de lediga biskopssätena samt bestämma deras antal och ställning till italienska regeringen. Man hyste i Rom föga betänkligheter ang. de af konungen på förslag bragta kandidater och öfver de flesta andra punkter, endast en pankt utgjorde förnämsta svårigheten, neml. frågan om trohetseden till konungen af Italien, hvilkon ed obestridligen skulle innehålla ett indirekt erkännande af de timade sakta. Detta, i förening med frågan om i hvilken form konkordatet skulle afslutas, var orsaken till hr Vegetuis afresa från Rom till Florens, för inhemtande af ytterligare instruktioner; hans snart anträdda återresa till Rom tydes dock i en för konkordatets afslutning gynsam anda. Underrättelsen om underhandlingarne med hr Vegezzi emottogs i Wien med misstroende och alldeles icke med glädje. Det ligger icke i huset Habsburgs traditionela politiks intresse att önska en försoning mellan påfven och ko