Göteborgsposten – 23 juni 1865, sida 1

AA Ä—U— ;—y lwö ——— — som hvarandra och för det ha de naturligtvis stråna och blommorna att tacka, det saller af sig sjelf, liksom det behöfdes några sådana hokuspokus för att bland nattens drömbilder locka fram den bilden, som man hela dagen förvarar och skärskådar i sitt hjerta. Så kommer Midsommardagen! Varm och fryntlig strålar solen från fästet, harmoniskt ljuda de senkla klockorna från det lilla templet som ligger der, inbäddadt mellan bördiga åkrar och lummiga löfdungar, anspråkslöst och hvitglänsande som oskulden sjelf, från alla håll strömma helgdagsklädda skaror till kyrkan, andaktsfull uppstiger sången från rörda hjertan, en stråle af Guds oändliga kärlek genombäfvar naturen — det är Sabbath. Enkla men upphöjda bild, vi kunna väl behöfva dig att ställa för vårt inre, när tiden sträcker fram sina ohyggliga blad med förgiftade nattvardskalkar, varghagelsladdade lönnmördarevapen eller infernaliska mordbrännarescener. Jaha, det här är nu alltsammans oändligt vackert och godt och väl, säger kanhända en rationell landtbrukare. Blå himmel och gröna ängar, blommor och löfruskor och böljande sädesfält (prosit!), men allt det der är icke sannt och blir ej heller sannt, förrän vi fått oss ett duktigt regn. Och han har rätt, den hedersmannen, regn behöfves verkligen, så tänker, utom honom och en mängd annat förståndigt folk, troligen äfven de älskvärda sujetterna från kungliga teatern, som f. n. gästa vår stad, men — med förlof, ärade läsare — jag tror vi skjuta upp regnet till efter midsommar, då må det gerna regna in guld både i naturens och konstens lador, figurligt taladt naturligtvis och utan någon sidoknuff hvarken åt hofarkitekter eller kungliga artister. Och öde voro gatorna och torgen, skall man säkerligen kunna säga om vår stad under midsommardagarne, för såvidt nemligen icke H. M:t Regnguden just då drar sig till minnes att hans kunglige broder, H. M:t Carl XV för ögonblicket är ute och luftar på sig — ty då — ja, då kan man taga Lindbäcks nattvard på att han ögonblickligen öppnar alla kranarne till sin stora vattenledning. Åt alla håll, till lands och vatten, komma lustresor säkerligen att företagas och troligen icke minst till Axevalla. Men måhända har det icke fallit någon in att lystra till den lofvande annons, som sedan någon tid varit synlig i åtskilliga tidningar, att man nemligen kan förskaffa sig fri resa till Stockholm genom att hos hrr Bauer C:o derstädes komplettera sin garderob. Detta vore ju verkligen icke så oätvet, helst man måhända också kan förskaffa sig fritt vivre under vistandet i hufvudstaden genom den besparing man gör i det billigare priset på matportionerna å dervarande restaurationer och genom att slippa betala mera än 15 öre pr halfbutelj öl och pr flaska sodavatten. Visserligen skulle våra passagerare, för att ernå ett gynnsamt resultat, behöfva att konsumera icke obetydligt af dessa dryckesslag och äta i proportion, men på resor har man ju alltid god aptit och behöfver flitigt sukta strupen. På tal om annonser ha vi på senare tider i Köpenhamsblad påträffat ett rätt originelt sätt att annonsera. Man kastar nemligen en blick i bladet och finner på ett ställe t. ex. ordet Damer tryckt med grofva fetstilar och derunder som det tyckes ett antal verser, och man tänker genast att det är ett sockersött qväde af någon långbårig, uppefter öronen (och det kan ibland vara ett godt stycke!) förälskad Celadon, och ni är redan färdig att inom er börja en obarmhertig kritik, då ni istället till er förvåning läser följande lilla bit, visserligen utan rim men icke utan sin lilla reson: Damer Som önske smukke Og billige Hatte og Kapper, gjöres opmerksomme Paa Modemagasinet St. Kongensgade 16, Iste Sal, Hvor Alt henhörende Till Modepynt omsyes