Göteborgsposten – 23 juni 1865, sida 1

Jernvågen: Snålltåg asgar till Stockholm kl. 6, I. m. — Blandadt tåg afgar till Stockholm kl. 7,40 f. m Veckokrönika. Sommarens högtid. — Midsommarastonen. — Sommarnattens mystik. — Midsommardagen. — Kontraster. — Prosaiskt-praktiska råsonnemanger. — Två majestäter. — Också en lusttur. — Så pudrar man i folk — annonser. — Konstlotteriet. — Skuggsidor. — En igenslagen sålla. — Emil Ekströms gras. — Som man sår skall man skörda, en förhoppning. Midsommarafton! Hvilken egendomlig klang i detta ord, hvilken här af angenäma minnen som dervid vakna hos den, hvilken blifvit förunnad den lyckan att få tillbringa denna nordiska högtidsdag på landet, i den blomstrande naturens sköte, och som låtit sina ögon, öron och alla lemmar fröjdas och vara gladeliga åt all den herrlighet, som den store landskapsmålaren deruppe ofvan skyn vid denna ljutliga tid utbreder för våra förtjusta blickar. Hvem är väl ett så inbitet stadsbarn att han eller hon icke åtminstone någon gång varit med om en midsommartest på landet, med all dess okonstlade munterhet? Hur man skuttade, klättrade och sprang för att med hundratals svettperlor, nedrullande i fantastiska rännilar öfver de af helsa och lefnadslust glödande kinderna kunna inför de sköna kransbinderskornas fötter nedlägga den duktigaste löfbördan. Och flickorna sedan! Ängen och trädgården, båda fingo släppa till sina håfvor, och fina fingrar smögo sig in mellan de böljande sädesaxen för att derifrån röfva en af majstångens skönaste prydnader, den täcka blåklinten. Nu är majstången färdig, unga och kraftiga armar resa den i höjden och snart står den der nu i all sin glans och herrlighet, med sin bandvippor, förgyllda äggkransar och alla de bizarra grannlåter, som, sedda på behörigt afstånd, taga sig så ogement präktigt ut. Nu börjar dansen! Lustigt ljuda polskans toner, från violen framtrollade at socknens durchdrifnaste Laub och snart står glädjen och munterheten högt i tak, och långt är det till det taket, som hvälfver sig öfver naturens egen, högtiden till prydnad, med blommor och löf festligt dekorerade balsal. Visst äro ej jackorna eller västarne alldeles så brokiga, ej heller tennstopen fullt så blanka, som man får se det på teatern när landtlifvet som allranaturligast skall återges, men så ha heller icke allmogens söner och döttrar vanligen ett så vidunderligt sätt att vara som vissa författare af folkskådespel i första och vissa artister i andra rummet vilja inbilla åskådaren. Sak samma, roligt är det och bra går det, och när natten slutligen, ehuru endast tör några ögonblick, fäller ner de mörkblå rullgardinerna för Auroras sängkammare, när naturen slumrar och tystnaden endast afbrytes af skogens majestätiska och hemlighetsfulla sus, af trastens klagande, melankoliska sång eller åkerknarrens entoniga kip-kip! — då smyga sig flickorna, tysta som Egyptens prester (ty att tala är som man vet strängeligen förbjudet !), ut till närmaste åkerren för att knyta strå och gossen plockar 9 slags blommor och lägger dem under hufvudgärden, och så drömma de unga — — AA— —