—— —U—ä4 . eos ws bastanta mål, men vaknade töljande morgon ganska illamående. Hans fader gat honom in några enkla läkemedel för att hälva sjukdomen, men allt var förgiitves och kort derefter afled gossen, såsom det tycktes. Förberedelser gjordes för begrafningen och fadren gick till en embetsman för att erhålla certifikat för densamma. Detta certifikat vägrade dock embetsmannen att gifva, alldenstund ingen läkare hade besökt gossen medan han var sjuk och man ej kände dödsorsaken. Fadren tllsades gå till coronern för att höra efter om undersökning kunde bli hållen, och dit begaf han sig. Coronern befallde att undersökning om dödsorsaken skulle hållas, och fadren begaf sig till en läkare, hvilken jemte ett biträde följde med honom, försedd med sina obduktionsinstrumenter. Alla tre begåtvo sig till sorgehuset, hvarest kroppen efter den aflidne gossen blifvit qvarlemnad, omgitven af alla sorgens symboler. Men hvem kan måla fadrens förvåning då han såg sin son, hvilken han trott vara död i tvenne dagar, stå i törstugudörren liksom ingenting hade händt. I hans uppenbarelse låg alldeles ingenting spökaktigt. Han såg ej ut som en hvilken besökt andra verlden, ej heller som en hvilken uppstått från de döda. Tvärtom såg han ytterst trankil ut och visade alla tecken till helsa och lif. Den förvånade fadren kunde knappt tro sina egna ögon. Gossen berättade emellertid sin historia. Han visste ingenting om huru nära han varit att bli lefvande begrafven. Allt hvad han visste var att han sofvit, och då han vid sitt uppvaknande ej fann någon i huset — fadren hade nemligen gått att hemta läkaren och modren gått ut för att göra arrangementer för begratningen — steg han upp och såg sig om efter något att äta, enär han kände sig mycket hungrig. Han påträffade några ägg och kokade dem, samt gick deretter ut, i lycklig okunnighet om den fara som hotat honom. Läkaren förklarade gossen att det var väl han kom till lif igen, enär han, om det dröjt en halftimma till, troligen blifvit dödad genom den obduktion af hans kropp som man ämnade töretaga. Bekändt mord. Bondesonen Anders Trulsson från Nafverstads pastorat, som i början af sistl. Maj månad införpassades till Uddevalla celltängelse såsom skäligen misstänkt att d. 20 sistl. April hafva mördat och rånat sin kusin Zander Persson, då denne, försedd med god reskassa, stod i begrepp att utvandra till Amerika, har nu inför extra rådhusrätt i Uddevalla bekännt sitt brott, sedan han förgäfves kunnat förmås dertill vid tvenne töregående ting. B.-T. berättar härom: Anders Trulsson, som är en välmående bondeson, endast 19 år gammal, är af klen kroppsbygnad och af — åtminstone numera — temligen enfaldigt utseende. Hans bekännelse, asgifven ovunget och med god reda, synes vara uppriktig och fullständig. Tanken att mörda kusinen hade först fallit på honom, då de båda tagit afsked från hvarandra på fjellet mellan Nafverstads och Strömstads socknar. Här, på det ensliga stället, der menniskoboning ej finnes på nära en fjerdingsvägs afstånd, delades deras vägar; men Anders smög sig efter Zander och tilldelade honom forsätligt bakiLrän med en hvasskantig sten ett dråpslag vid tinningen, hvilket genast sträckte Zander till marken. Han kastade sig derefter öfver honom och formligen sönderkrossade hans hufvudskal, hvarefter han släpade krappen till ett närbeläget kärr, der han nedkastade densamma och sedan lade en tung sten å likets bröst. Dessförinnan hade han dock bemäktigat sig den mördades penningar, hvilka lära utgjort 375 rdr, men väsade ej behålla dem hos sig, utan gömde dem i en butelj på ett ställe i närheten. Kl. var ungefär half 12 på dagen då mordet begicks. Ungefär kl. I e m. hemkom Anders, och sedan han först ömsat kläder satte han sig ned att äta, Åliksom han intet ondt gjort hade. Redan kl. 3 påföljande morgon blef han i sitt hem antastad af rättens tjenare. — Oaktadt han vid tvenne ting med fräck hållning förnekat all vetskap och delaktighet i den rysliga gerningen, har nu, tack vare cellsangelsedirektörens och predikantens bemödanden, hans samvete ändtligen vaknat.