Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 2

hade studerat sin rol, hon spelade den förträffligt och behagade högligen hertiginnan af Montpensier, hvilken yttrade till henne: — Från och med denna dag är ni i min tjenst, mitt barn, och skall ha er sofplats i rummet nistintill mitt eget. Pårine böjde hufvudet. — Herr Paterne, sade hertiginnan, jag vill göra något för er. — För mig? sade Paterne. — Hvad skulle ni säga om en god biskopsstol? — Hum! tänkte Paterne, man skulle nästan kunna tro att jag är född till biskop efter alla menniskor vilja göra mig dertill ... — Biskop af Paris, till exempel! Paterne bugade sig i det han sade för sig sjelf: — Jag kan taga mitt biskopskors från två händer... Men jag vill hellre ha konung Henrik III än konung Carl X att tacka derför. Det tror jag vara säkrare. Två timmar senare suto hertiginnan af Montpensier och kardinalen af Bourbon, hvilken nu med säkerhet trodde sig vara konung, inbegripna i ett förtroligt samtal. De hade superat töåte-å-tåte som en konung och en drottning ur feesagorna. Vinerna hade varit eldiga, rätterna utsökta, hertiginnan af Montpensier utvecklade det mest förförande koketteri, den nye konungen ett galanteri som kunde låta den mest klarseendo qvinna komma att glömma att han passerat sextiotalet. Sedan de byggt luftslott rörande de