Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 2

Uppmaning. Helt säkert halkade en sistl. Måndag i GöteborgsPosten meddelad telegrafunderrättelse förbi läsarens blick, utan att vidare tilldraga sig hans uppmärksamhet. Der berättades i ett par rader, att halfva byn Nörre Sundby på Jutjand blifvit lågornas ros. Och likväl har denna by sedan sista kriget ett visst intresse för hvarje svensk. Å dess kyrkogård förvaras neml. stoftet utaf en af Sveas söner, hvilken genast vid krigets utbrott skyndade till bröderna på andra sidan Sundet, för att gifva dem det bistånd han kunde: sin arm — och sitt lif! Man kunde göra det med större buller, helt visst ej med större uppoffring. En liten kulle och ett enkelt tecken angifva hvar qrarlefvorna finnas af en i lifvets vår afmejad sörhoppning. Nörroe Sundbys innevånare kunna alla säga eder — ty de kände honom väl —, att der hvilar Emil Ekström, Svenskeren fra Göteborg. Underl hans långa och pinsamma sjukdom egnade de honom alla en öm omvårdnad, och mången tår helsade underrättelsen om hans slutliga död. I Nörre Sundby är, tack vare den unge mannen, Sveriges namn kärt och dess folk alskadt. Ett frivilligt utgjutet blod ä, ett godt sammanbindningsmedel mellan folkens hjertan. Den unge frivilliges blod är således ej förgäfves spildti:i:k:n:nknknknknnknkn::::::.. —