Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 2

fordrar tvärtom det ryska folkets största möjliga bilaning och för de högre klasserna en på klassisk grundval hvilande bildning; men genom detsamma vill det ernå endast det ryska språkets och den grekiska religionens uteslutande herravälde inom ryska rikets gränser. Det talar städse blott om en herrskande rysk nationalitet och om en Cherrskande grekisk kyrka. Men denna åsigt är ännu icke mogen och erinrar mera om den gamla tatariska statsideen gentemot Giaurn, än om det moderna slaflifvets grundsatser, i hvilka tolerans, bildning och frihet förena de olika nationaliteterna till en statskomplex. Huru inkonseqvent denna riktning är i och för sig, framgår deraf, att dess representanter fordra det mest obetingade erkännande af de slaviska nationaliteterna i Lausitz, Pommern, Mark o. s. v. och likväl vilja med lock eller pock russifiera alla på Rysslands områden lefvande icke-ryssar.) Båda partierna, det slavophiliska och det nationala, stå i många frågor i opposition mot regeringen. Under det denna söker att genom de mest omfattande reformer bota landets inre skador och tager mönstret dertill, hvar hon kan finna det; under det hon, för att genomföra dessa reformer, önskar att på allt möjligt sätt bibehålla freden, äro slavophilerna fientliga mot allt utländskt, mot allt som erinrar om Peter den stores retormer, och de prisa endast det, som i den moderna ryska lagstiftningen har en gammal-rysk eller demokratisk anstrykning. De nationala återigen tadla hvarje eftergifvenhet i politiken och påyrka städse maktutöfning, liksom om man lefde ännu för tretio år sedan... En naturlig följd af nämnda båda riktningar är den animositet mot tyskarne, som uttalat sig inom den ryska pressen och aldrig med en sådan skärpa som nu. Om de nya valen i England säger Times, att man endast i mycket få valkretsar skall låta allt bli vid det gamla. Fastän ingen stor politisk omsvängning förestår och knappast några nya löften at kandidaterna begäras, är det likväl sannolikt, att det nya underhuset skall betydligt skilja sig från det gamla. Många gamla medlemmar träda tillbaka, många andra skola icke bli omvalda och deras antal, som söka att utbyta sina nuvarande platser mot andra, är icke ringa. I nästan hvarje grefskap och hvarje stad, derifrån vi erhållit underrättelser, väntäs en valkamp, i många valkretsar råder splittring mellan de båda partierna och i flera kretsar ha de nuvarande representanterna tillkännagifvit sin afsigt att vilja väljas annorstädes. Dessa fakta förråda en ovanligt liflig konkurrens om de parlamentariska hedersplatserna, en konkurrens, som ej härflyter från någon synnerlig rörlighet hos partiandan, utan snarare kan betecknas som öfverflöd på det råämne, af hvilket man danar representanter. Lord Palmerston stannar qvar på sin post inom regeringen och har ej tänkt ätt draga sig tillbaka — så säger åtminstone Morning Post. Häraf framgår åtminstone, att den gamle statsmannen vill sitta qvar vid rodret, medan valrörelsen går öfver. Grefve Russell bringar parlamentsreferenterna till förtviflan, han talar med hvarje dag otydligare, så att man ofta icke kan höra honom på några stegs afstånd, än mindre från journalistläktaren. Stenograferna hålla, då han tålat en konklav, för att jemföra sina notiser, fylla luckor i deras särskilda referater och utfundera det illa uppfattade. Ibland lyckas det, ibland icke, och de börja redan offentligt klaga deröfver samt fritaga sig från hvarje ansvar i afseende på referaterna af Russellska talen. Obehagligheter kunna i alla händelser lätt uppstå häraf. Senare Post.