Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 2

ras framtida lycka och den thron de skulle komma att dela, måste de emellertid tala litet politik, och då detta ögonblick var kommet suckade kardinalen. — Ack! hertiginnan, sade han, vet ni jag känner emellanåt riktiga samvetsqval. — Hvad då öfver, Sire? — Öfver att jag bemäktigat mig thronen, medan Henrik af Valois ännu lefver. — Men, Sire, sade hertiginnan, folket har afsatt konung Henrik af Valois. — Ja, jag vet det ... men ... — Men? utbrast hertiginnan. — Har väl folket haft rättighet afsätta Herrans smorda? — I det Henrik af Valois gjort gemensam sak med hugenotterna och begått det förskräckliga brottet i Blois, har han förverkat Guds godhet. — Jag nekar det ej ... men ... jag skulle tycka mera om ifall han vore död ... Då skulle jag verkligen vara den legitime konungen, emedan kronan då huset Valois är utslocknadt bör återgå till huset Bourbon. — Är ni då så säker på att ej huset Bourbon har rätt till kronan framför huset Valois? frågade hertiginnan. — Det var hvad vår stamfar konnetabeln påstod. — Ah! verkligen! — Och jag har hört sägas, fortfor kardinalen, att då Frans af Valois, hertig af Angouleme, sedermera konung Frans I, uppsteg på thronen, så skulle min farfader, Carl af Bourbon, ifall han kunnat frambringa ett visst genealo