Göteborgsposten – 20 juni 1865, sida 1

obligationer 21,146 rdr, sastighetsläån 7,282.589 rdr skiftesoch odlingslän 7.536 rdr, i kreditiver till manufakturdiskonten (212 million och jernkontoret 900,000 rdr) tillsammans 3,150.000 rdr, för försträckni till silialbankerna 9,566,400 rdr, för Handelsoch gsdiskontfonden 11,975,000 rdr, för allmänna diskonten 9, 600,000 rdr, i obatalta räntor 7 20 rår, bokförda ärden, förskott och depositioner 9,728,143 rdr, hvaraf jutna postvexelmedel 2.700. 000 rår och ervsonder (å andra sidan upptagna såsom skuld) 6,92 5 rdr: att utelöpande scdelbeloppet, som vid arets början uppgick till 31,270,582 rdr eller med invisningar och å löpande ning innestaende 65 rdr, vid arets slut uppgick till resp. 31,533,356 rdr och 42,030,319 rår, så att sedelskulden hade minskats med 3,043,645 rår, hvaraf 1,045.773 rdr genom minskadt förråd af ädla metaller. Till nämnde sedelskuld kommer lånebankskulden 9,022,426 rår hvaraf Riksgäldskontorets andel i bankens kaj sverskott 12 3 million och ofvannämnde reservfond nära 7 millioner riksdaler. Lindbäckska förgiftningsmålen. Till D... telegraferas från Karlstad d. 18 d:s: Man har här ånnu ej fått vidare del af kyrkoherden Lindbäcks bekännelse än som är genom tidningarne redan bekantgjorts. Sjell inbillar han sig att hans brott ej äro så svåra. I morgon afföres han till tinget å Trubbyus gästgifvaregård för att undergå vidare ransakning. Ett besök hos Garibaldi. I Aftonbladet läses ett intressant bref från en resande svensk, signerad C. (d:r Curman?), hvilken under sistl. Maj månad aflagt besök på Corsica och Caprera. Om sitt vistande på sistnämnde 6 och sitt sammanträffande med Garibaldi berättar han följande: Snart hade vi Caprera framför oss. Midt på ön, hvars sterila yttre jag skulle vilja likna vid någon af de naknaste öarne i Bohuslänska skären, och hvaraf anblicken här måste göra ett pinsamt intryck på hvarje tänkande, ligger ett litet envånings, hvitrappadt hus. På tillirågan svarade mina roddare, att det var — Lil palazzo di Generale. Det vill i allmänhet icke mycket till för att ett hus i Italien, liksom i Frankrike, skall få benämningen af palazzo och chåteau; det beror oftare på egarens rang och samhällsställning än på husets beskaffenhet. Vi gingo i land på närmaste bästa ställe bland bergskrefvorna, då bryggan lärer ligga ett godt stycke längre bort, och medtagande en af karlarne som vägvisare, nådde vi efter tio minuters raskt gående bland snår och stenar, boningshuset, der vi kommo in i köket. Men det gjorde föga till saken. Den yngre af Garibaldis söner, Ricchiotti, kom vänligt emot mig, frågade om jag önskade tala vid hans fader, och lotvade att underrätta honom. Vi gingo emellertid in i matsalen, hvarest Menotti, den äldre brodren, och major Basso, generalens sckreterare, höllo på med sin frukost, oaktadt klockan var endast 127. Morgonstund har guld i mund tänker troligen generalen, ty han stiger sjelf vanligen upp vid soluppgången, och omgifningen, som älskar och vördar honom öfver allt annat, följer gerna hans exempel. Jag aflemnade till major Basso mina rekommendationsbref och mitt kort och bekantskapen var snart gjord. En stund derefter ökades sällskapet med signora Teresa, Garibaldis dotter, gilt med advokaten Cauzio från Genua. Hon bjöd mig deltaga i deras enkla frukost och det smakade förträffligt. Här hace jag stått mig slätt utan någon, om ock ringa kännedom om italienska språket, ty af de tre närvarande talar ingen annat än modersmålet; Ricchiotti deremot, som varit i skola 1 England, talar bra engelska. Efter en qvarts timmas väntan, hvarunder frukosten hade blifvit både expedierad och undanstokad, inträdde Garibaldi, klädd, som han vanligen förekommer på porträtterna, i den röda flanellskjortan, och med den rättframhet och vänlighet, som är honom så egen, bad han mig vara välkommen, på samma gång han ursäktade sig för sitt dröjsmål, men han återkom vanligen först vid denna tid från sin morgonpromenad på ön. De öfriga närvarande lemnade oss nu allena och samtalet fortgick ostördt i mer än en timmas tid. Det första intrycket jag erfor vid detta länge efterlängtade möte, var utomordentligt angenämt. Med mycken bestämdhet i sitt tal förenar Garibaldi något obeskrifligt mildt och tilldragande, som aldrig förfelar sin verkan, och som på samma gång det couragerar, kommer en, så att säga, att för ögonblicket glömma ens egen litenhet ansigte mot ansigte med denne store man Hur ofta har det ej händt er, liksom mig, att ni vid sammanträffandet med någon hög person, eller vid något högtidligt tillfälle, känt er i början litet försagd, och icke fått rätt fram hvad ni egentligen hade att andraga. Det behöfver ni alls icke befara, då ni träffar Garibaldi: efter en halftimmas sammanvaro tycktes det mig som om jag känt honom länge. Ni begär säkert ej att jag här skall ordagrannt redogöra för innehållet af värt samtal, hvaraf naturligtvis politiken och besöket i England utgjorde de egentliga beståndsdelarne, men som god patriot skall det roa er att höra, att Garibaldi ofta uttalade sina varma sympatier för Sverige, och vid mer än ett tillfälle visade han sig ha ganska bra reda på dess ärofulla historia. Om, sade han, prinsen af Wales vid det besök, hvarmed ban hedrade mig i London, eller den deputation af danskar jag hade äran emottaga