Göteborgsposten – 15 juni 1865, sida 1

m sin existens. I Paris måste man mera än å något annat ställe gifva något för något, ch enhvar som derstädes skapat sig en exitens har fått erfara att det der ej går för sig tt pocka sig till något. I stället för att förninska och förslöa själsförmögenheterna bidraser denna fortsatta kamp till att skärpa och itveckla dem. När man är medveten om att nan törst skall ha uppnått sitt Amerika innan nan kan få något att äta, sätter man alla sesel till för att nå land, och tusentals äro de Jolumbi, som dagligen tumla om på de uppörda vågorna i denna verldsstad och hvilkas ippfinningsförmåga och företagsamhetsanda man nåste beundra. Hela denna klass som lefver på Paris gator och som mödosamt förvärfvar sig silt ifs uppehälle erbjuder ett högligen intressant studium. Man träffar öfverallt medlemmar af den stora familjen. Gatugycklarne endast, i alla deras hundratals olika brancher, spela deri en mycket väsentlig roll; men utom dessa har man de talrika kringstrykande säljare, utropare och dyrkare af de otaliga industrigrenar som i en stor stad alltid utöfvas. Der finnas de förunderligaste näringskällor som ej sällan skaffa dem som begagna sig deraf ansenliga inkomster. Vi vilja här icke gå närmare in på en beskrifning af gatukonstnärerna, hvilka man isynnerhet på Söndagarne finner i stor mängd samlade på bastiljplatsen, hvarest så att säga alla arterna äro representerade, från andebesvärjaren till och med mannen med de bekanta tre singerborgarne och den lilla ärtan; vi vilja inskränka oss att omtala några få af de många små näringskällorna i industrien och några at de stora uppfinnarne på detta gebiet. En födkrok som i Paris gifver en god årlig inkomst är maskfabrikationen. Masktabrikanten hyr en vind eller ett lider i något af stadens mindre renliga qvarter och inrättar sig der. Han samlar de behöfliga qvantiteterna af ruttet eller till en del förderfvadt kött, mjöl och dylikt, blandar dessa beståndsdelar tillsammans med ättika och surt vin och kan nu i all maklighet egna sig åt sitt yrke. Ett mycket propert göromål är det visserligen icke, men det ger god afkastning. Men hvartill användas dessa maskar? — skall man säkert fråga. Staden eger omkring 2,000 fiskare, som använda maskar till agn, och dertill åtgår en stor del af dessa fabrikater; men äfven om vintern ha fabrikanterna alltid nog att göra för den stora mängd sångfoglar som hålles i bur och som till en del födes med maskar. Man omtalar personer som egnat sig åt denna industrigren, hvilka förtjena från 10 till 15 francs om dagen. Passionen för sångfoglar har gifvit iden till andra födkrokar. Man har sånglärare till dessa foglar. I parentes sagdt, är det blott hästarne, som brutaliseras på det grymmaste sätt at parisarne; för ötrigt finner man hos dem stor kärlek till djuren. Sångläraren håller en mängd inöfvade och äldre befjädrade konstnärer, hvilka inneslutas med eleverna; men som oftast tager han sjelf ungen på sitt knä och hvisslar för honom tills densamma förmår taga tonerna. En sådan kurs kostar enligt regeln 5 francs, men man kan sätta foglar i pension för en betalning af 10 sous i veckan, kost, logis, undervisning och allt då inberäknadt. Hvar och en hten Rigolette har nästan alltid sin fogel, med hvilken hon sjunger i kapp vid sitt arbete och som hon vanligen sjelt undervisar, och mången gammal qvinna, som man om dagen ser vid sina göromål i Hallerna, har i en sådan fogel sin enda vän. Det är bland de fattigaste klasserna dessa industriidkare ha sina bästa kunder, och just de ofvannämnda gamla qvinnorna ha gifvit anledning till en ny spekulation. Hvar och en at dem har nemligen sin värmepall