Göteborgsposten – 15 juni 1865, sida 1

gå till knappmakarne; soppan särgas med bränd lök och gula rötter och de tillbörliga ögonen sättas på densamma medelst olja. Det är en hel konst att kunna göra detta hastigt och väl, och mången förskaffar sig sitt dagliga bröd genom att vara ögonpåsättare. Munnen fylles med olja och medelst ett eget frnstande sker operationen, som skall vara tröttande i längden. De köttstycken man ser hänga utanför dessa restaurationer äro der blott för att vilseleda den utsvultna delen af allmänheten. De se vanligen mycket goda ut, men tillhöra en annan industriidkare, hvars yrke det är att vara köttuthyrare. Kan man äta läckert i Paris, kan man, som man ser, också göra motsatsen. Det är en stor skilnad mellan Vefours kokkonst och en sådan soppa med tillhörande harlekin. Till några af dessa bijoutiers, som värdarne i dessa krognästen kallas, kunna äfven kattjägarne lemna hvad deras nattliga expeditioner inbringat dem. De äro vanligen utstyrda som lumpsamlare och ha som oftast en hund eller två med sig. Lumporna äro emellertid blott för syns skull, det är kattorna det gäller och de väl dresserade hundarne låta sällan några sådana slippa förbi. Då dessa jägare äfven drifva handel med haroch kaninskinn, hjelper detta dem till att kunna afyttra deras tama villebråd, hvilket restauranterna finna god uträkning vid att köva för en francs i stället för att gifva tre för den hare eller kanin det skulle föreställa. När jägarne nemligen köpa ett skinn af en hare eller kanin, fordra de att få djurets hufvud med och detta blir sedermera serveradt på samma gång som kattsteken, för att hätva de misstänksammas tvifvelsmål. En industrigren som äfvenledes står i nära förbindelse med restaurationerna är fabrikationen af tuppkammar, hvilka i Paris ofta brukas till pastejor. Tuppkamfabrikören tillagar sina varor af allt slags kött, dock helst oxkött, som han gör blekt genom att öfvergjuta det med kokande vatten; med tillhjelp at en liten maskin uthugger han dagen derefter kammen, och detta gör det förklarligt att man nästan vid hvad tid som helst på alla restaurationer i Paris kan få tuppkammar till snart sagdt hvilka qvantiteter som helst. Uppfinnaren af denna fabrikation skall ha blifvit stenrik på affären. Det giller på det hela taget blott att så ideen, så kommer det öfriga af sig sjelf. Den mest välmående af alla dessa uppfinnare är brödmannen. Ilan började sin karrier med att sjelf gå omkring och i ett par påsar uppsamla de affallna brödsmulorna i husen. Detta sålde han i Temple till föda tör fjäderfän och hade så god förtjenst härpå att han snart kunde utvidga rörelsen och drifva den efter en vida större måttstock. Han håller nu hästar och flera arbetsvagnar, hvilka från tidigt på morgonen göra sina runder och derefter aflasta sina trakter i hans fabrik, der en mängd qvinnor och barn sortera brödbitarne. I en afdelning lägges det tör menniskorna, i en annan det för djuren bestämda. Innehållet i den första sättes åter i ugnen, hvarefter det säljes till brödsoppor och dylika rätter; de vid ombakningen förkolnade delarne at detsamma söndermalas och komma sedermera allmänheten tillhanda som tandpulfver eller dylikt. Mannen säges nu ega en förmögenhet af 50,000 franes i årlig inkomst. Som fattig afskedad soldat kom han till Paris, men med ett förslaget hufvud och fast besluten att göra lycka. Han har omtalat de åtskilliga spekulationer han hatt för sig innan han fann på sistnämnda industri. En tid lefde han som ravageur, eller med andra ord han hade till födkrok att uppsöka gamla söm och liknande saker i rännstenarne samt sedan försälja dem, men fick soart genom en