Göteborgsposten – 9 juni 1865, sida 1

— Se åå, min stackars Paterne, en man som har för derfvad mage är ingalunda snarsticken. Jag tillåter dig att tala. — Verkligen, monseigneur? — På min furstliga ära. Detta samtal egde rum år 1589, i Juni månad, jem fem år efter de sista tilldragelser vi i denna berättelse skildrat. Konungens af Navarra onkel på fädernet, hertig Carl af Bourbon, bebodde sitt slott i Vendöme och, hade nyss slutat sin sup då han höll ofvanstående samtal med Paterne. Men hvem var denne Paterne? Paterne var en liten korpulent man med kal hjessa som hos hans höghet uppfyllde en kapellans åligganden på samma gång som han var hans kammartjenare. Hans eminens kardinalen af Bourbon, en yngre bror till Henriks af Navarra far, konung Anton, var en man af omkring sextiofem års ålder, men som ej såg ut att vara mer än femtio och gerna ville gälla för blott fyrtiofem. Han var en storväxt, temligen mager man, hvars hår ännu bibehöll sin svärta, som man påstod till följe af egenskaperna hos den pomada han begagnade, och hans vackra och hvita händer gjorde sin egare mycket stolt. Klockan slog åtta på aftonen och solen var nära sin nedgång. Paterne höll sig stående framför sin herre så styf och rak som hans ansenliga mage tillät. Kardinalen roade sig med att tälja i en kork med deras knif. — Sålunda, sade han, vet du, min gode Paterne, hvarföre jag ej har någon aptit?