Göteborgsposten – 9 juni 1865, sida 1

Den sällsynta företeelsen att en monark ej blott har sinne för skön konst, utan sjelf idkar både målareoch skaldekonsten, har gifvit åtskilliga mer och mindre utpreglade sykofanter en eftersökt anledning att hopknåda bombastiska panegyriker öfver den krönte konstnärens verk, hvilka påtagligen tillkommit under hvilostunderna från tröttande regeringsbestyr. Dessa sykofanter, som antaga tonen af utmärkta kritici, öfverbjuda hvarandra nu vid anmälandet af de nyligen utkomna Smärre Dikter af C. Men den som i Posttidningen signerar sina pennfoster med Eqn lemnar alla de öfriga kapplöparne på smickrets vädjobana långt efter sig. Han har ansträngt sig till det yttersta för att påträffa ord nog kraftiga och saftiga för uttrycken af sin vördnadsfulla beundran. Det är icke den utan tvifvel personligt berättigade tacksamheten till den krönte skalden-amfitryonen som Eqn uttalar, det är den store konstnären, som i kraft af sin obestridliga rätt lagerkröner skalden. Ingen som förstår att uppskatta det