Göteborgsposten – 7 juni 1865, sida 2

skriden uthuggning af skogarne redan träda så bjert i dagen, försälja för 100 millioner statsskog, d. v. s. öfverlemna skogarne åt ögonblicklig förstöring af spekulanter, — detta sätt ger icke någon gunstig mening om hennes egenskaper att regera Frankrike. Napoleon III sjelf går en svår och kanske ödesdiger framtid till mötes. Hans sällsynt stora egenskaper och förtjenster om Frankrike äro värda allt erkännande, men hans statshushållning tadlas alltid strängt. Den har blifvit efter hand alldeles oförsvarlig. Under tio år, 1851—1861, hade han ökat statsskulden från 5,345 mill. fres till 9,719 mill., nu uppgår den redan till vida mer än dubbelt mot hvad den var vid hans tillträde till regeringen, och nu vill han äfven bära händer på den i tysthet redan flera gånger angripna, dyrbara statsskatten, skogarne. Om han ej inslår en annan och klokare politik, skall han ej mera kunna bli herre öfver den finansiela nöden. Den annars så medgörliga lagstiftande kåren (d. v. s. budgetutskottet) har redan och med all rätt utstött ett formligt nödrop på besparingar isynnerhet i utgifterna för armåväsendet och den utländska politiken. Inom Frankrikes lagstiftande kår har budgetsdebatten nu börjat. D. 1 d:s visades båda sidorna af kejsardömets statshushållning: Garnier-Pages talade i tre hela timmar utan asbrott om de ledsamma skuggsidorna, Gouin deremot framhöll det nuvarande systemets ljusa sidor; men båda enades derom, att man ej kan fortgå med statsbyggnadsplanerna efter den måttstock regeringen önskar. Garnier-Pages hade en beau jour, och här visade sig åter tydligt, att statshushållningen ej allenast är det andra kejsaredömets Achilleshäl, utan äfven erkännes som sådan af alla ärliga menniskor, hvilken politisk trosbekännelse de än må tillhöra. Sjelfva hoforganen France säger, att Garnier-Pages har skäl, att tillropa regeringen och landet, att inkomsternas stigande icke håller jemna steg med utgifternas, att många hjelpkällor, hvilka med svårighet hålla budgeten i jemnvigt, endast äro temporära källor, och att det derför är hög tid att tänka på den tid då de utsinats. Finansmyndigheter af första ordningen skola instämma med honom i att beklaga, att amorteringen afskaffats, under det statsskulden, hvilken genom fortgående återköp skulle minskas, alltjemt växer. Men ÅFrance? gör, sedan hon fullständigt instämt med oppositionstalaren, såsom en äkta hofdame trån den frivola gamla regimen en nigning och ropar: Men på så allvarliga förmaningar ligger svaret nära: det är lättare att tadla än att sjelf göra något bättre. Garnier-Pages begär en fullständig omändring af det franska skatte väsendet och vill genom inkomstskatten ersätta de flesta nuvarande utgifterna: men deraf vill man intet veta i de högsta kretsarne. Gouin åter skulle finna allt förträffligt och efter önskan, om blott byggnadsprojekterna icke vore. Att dessa ha en lutning till öfvermått, kan ej ens en sådan finanssangviniker som Gouin förneka. Napoleonidernas famösa murareslef skall, det fruktar äfven han, totalt uttömma Frankrikes resurser, om de ej inskränkas. Men murareslefven är ej ensam brottslig : den enorma krigsoch marinbudgeten, de många expeditionerna till alla verldens ändar o. s. v. verka ej mindre tärande, utan att uträtta synnerligt. Effekten skulle varit mycket större, likasom glansen och nyttan, om alla dessa millioner användts på ordnandet af Europas förhållanden, om Frankrike verkligen teädt i spetsen för nationaliteternas rätt. Det har kejsardömet icke velat, men glans måste det utveckla, för att bibehålla sitt inflytande på massorna — och så ha de långväga expeditionerna uppstått. Men om nu finansiela skäl göra dem hädanefter omöjliga, om glansen skall minskas, skall massornas anhängighet då äfven gå förlorad? Det går en emot Napoleon riktad strömsättning genom våra dagar. Lagstiftande kåren har enstämmigt antagit förslaget om bildande at högre borgareskolor.