Göteborgsposten – 1 juni 1865, sida 1

Iluru lätt den personliga såfängan störande kan inverka på allmännyttiga företag erfor man häromdagen vid ,föreningens för frivillig vård af sårade och sjuka i fält första sammankomst. Då förslaget till föreningens stadgar blifvit uppläst, begärde . medicinalrådet Sköldberg ordet och i ett öfvermodigt, man kan gerna säga obelefvadt språk förkastade dessa stadgar, protesterande i Geneverkonferensens namn mot andan och meningen i stadgarne, påstående att hela ändamålet med föreningen förfelades om de framlagda stadgarne antogs. Doktor Sköldberg lät oförbehållsamt förstå att han, som bevistat kongressen i Geneve, egentligen var den ende, som här begrep den saken; men i stället för att frumlägga ett kontraförslag, eller åtminstone antyda huru han ansåg att saken borde ordnas, så, när hans förfarande mötte ogillande — aflägsnade han sig. Det är otvifvelaktigt att hr Sköldberg menat väl, men förfarit oklokt, i det att han, hvars lynne är ytterst despotiskt, tillmätte sig allt vetande, utan alt laga hänsyn till vira inskränkta resurser. Konsten är att med det lilla uträtta det mesta möjliga, att väcka intresse för saken, och derigenom med tiden erhålla större tillgångar. Huru lätt en god sak kan bli borttrasslad synes emellertid af det referat af förhandlingarne, som Dagens Nyheter meddelat, der hr S. tramställes ej blott som en martyr för sin menniskokärlek, utan äfven som en beskevalier sans peur et sans raproche, då hr S. i verkligheten visade sig vara lika ofördragsam som nyck full. Särdeles intresserad för sjelfva saken tyckes hr S. icke heller vara, då han icke ens med den fastställda, ganska lindriga årsasgiften bidragit till föreningens fond. Om, hvilket anses otvifvelaktigt, generaltulldirektören Bennich är en man med stor arbetsförmåga och mycken energi, så lider det intet tvifvel, att dessa egenskaper skola tagas rikligt i anspråk för reorganiseringen af det verk hvars chef han nu blifvit. Sedan lång tid tillbaka har en slentrian inrotat sig der, som måste afskaffas. Företrädaren var en hedersman, men i ordets hela bemärkelse utsliten. Han saknade den nödiga kraften för oskickens afskaflande, och när han bjöd till att bryta dem, så stötte han på svårigheter, som han ej förmådde att ötvervinna. Generaltullstyrelsen är belamrad med ett stort antal tjenstemän, som tillika inom andra embetsverk äro anställda, och som betrakta sina tjenster inom det förstnämnda såsom bisak. De undandraga sig systematiskt den mera ansträngande tjenstgöringen, de uppbära sina löner, men låta extraordinarierna förrätta deras arbete, antingen för intet eller för en sSpottstyfver. Oskicket har gått så långt, att departementscheten Brändström, som är en nitisk och skicklig embetsman, öppet förklarat, att utan extraordinariernas medverkan skulle göromålen icke kunna verkställas. Ått under sådana förhållanden kunna förmå hvarje funktionär att fullgöra sin pligt, är ingen lätt sak; dertill tordras både näbb och klor. Det är der töre med stor nyfikenhet, som man afvaktar goneraltulldirektören Bennichs åtgärder. Snart skall det visa sig om han eger den tillräckliga kraften och ihärdigheten, eller om det skall gå med hr B. som med så många andra cheser, hvilka, fult beslutna att retormera, stött på en sådan mängd af trakasserier, obehag, ofta chikaner af dem som besvärats at reformerna och hvilka gerna spela rollen at martyrer sör chefens personliga hat, att dessa (cheferna) efter någon tids kamp söka sig en lugnare ställning. Under konungens nyligen företagna resa till Axevalla, tillbringade H. M:t en natt på Sjöholm, tillhörigt drottningens öfverkammarhava orafva Å Tawaenhanunt cam undar då: