Göteborgsposten – 1 juni 1865, sida 1

Ni känner, och mina bref ha derom burit vittnesbörd, att jag länge svärmat för fru Michaöli, mindre måhända derföre att hon är en så utmärkt sångerska, utan derför att hon är en så ädel, så hjertevarm och så uppoflrande qvinna. Den ädla sångerskan, som nyligen i Göteborg rönte ett så smickrande mottagande, har af hufvudstadens konstvänner äfven hedrats med en utmärkelse, som länder både henne och dem till förtjenst. Denna utmärkelse bestod i en förgyld silfverkrans med deri inflätade juveler, hvilken till henne öfverlemnades af en deputation anförd af friherre Knut Bonde, som äfven vid detta tilltälle höll ett glimrande tal om konsten, konstnärinnan och åtskilligt annat derjemte. Till den sista kategorien vill jag räkna den onekligen vackra tiraden: Lagerkransen är konstnärens krona; men konstnärens krona, lika väl som konungens, får dock icke förr sin vördnadsbjudande betydelse, än aktningen, tillgifvenheten och sympatien inflätat sina blommor bland ärans symboler. Man anar att derunder ligger något mera än en vacker tras, och man gissar att mellan hofvet och den orolige talaren någon ny fnurra på tråden inträffat. Emellertid maste det för triherre Bonde varit angenämt att nu få egna fru Michaeli en hyllning, som han i egenskap af ehef för kungliga teatern ganska njuggt tilldelade henne. Hufvudstaden hotas ånyo med en ny hvemnad sam med hänsvyn till sitt läåoe mA.