Göteborgsposten – 30 maj 1865, sida 2

trolleri och kastade sitt ljus öfver det kungliga sofrummet. Konungen blickade omkring sig ... Han kunde öfvertyga sig om att han var ensam och att Mauvepin ej var unnut än en ande. — Hrar är do då? upprepade han likväl ännu en gång. — Här, svarade rösten. Kom den från golfvet eller taket, inifrån alkoven eller utom densumma? Detta kunde konungen omöjligen afgöra, såvida han icke ansåg att Mauvepins ande promenerade under det den samtalade, ty rösten tycktes än afligsna sig, än närma sig, än vara vid monarkens fötter, än öfver hans hufvud. Huru skulle Henrik längre kunna tvifln? Ack! Mauvepin var död, verkligt död ... Och efter hans ande begifrit sig från andra verlden enkom för att gifva sin konung ett godt råd, borde detta råd följas. På gueridonen intill lumpan funnos papper, penna och bläck. — Har ers mejestät beslutat sig? frågade rösten. — Ja, svarade Henrik, som tog pennan och skref, När hun slutat återtog han: — livem skall bära det här till Crillon? — Jag, Fire. — Men då du blott och bart är en ande ... — Det betyder Ingenting ... Men ers majestät har glömt att sätta sitt sigill under. — Ahl det är sannt! sade konungen. Han framtog sitt kungliga signet och satte under namnteckningen.