Göteborgsposten – 27 maj 1865, sida 1

AHACF VIHCLCTH SLALLD der Så tyst och Sluten SON! en gammal menniskohatande bachelor. IIelt annat ser det nu ut i de komfortabla våningarne i staden. Fönster kritas, kläder peppras, möbler upptornas på hvarandra i santastiska pyramider, fordom inbjudande och vänliga stolar och fåtöljer stå der nu så buttra och tvära, sträckande ut alla syra i vädret, en gäckande position, som säger ungefär så mycket som så: Ut på landet med dig, var så god och sitt — inte här mellan fyra qvafva väggar, utan ila ut i naturens sköte, tryck dig till dess varma hjerta, tumla om på den mjuka gräsmattan och gå inte här längre och skräpa. Till hösten är du åter välkommen och, hören Sie mal, på den saken tror jag man kan behöfva sig litet tobak! De lycklige egarne af ekor, snipor eller, ännu gentilare, af en stor eller liten seglare, äro fullt sysselsatta med desammas granskande, uppsnyggande och kalfatrande, och i sammanhang dermed egnas en samvets rann och genomgående undersökning åt resp. fiskredskap, hvilka måhända kompletteras med några nya osvikliga flugor eller metkrokar från hr Leidesdorffs outtömliga lager. Och — sedan bär det af ut från staden och dess qvalm till landet, det herrliga, der filbunkar och färsk potatis ; Locka med underbar makt Trötte vandrarens håg. Kristi Himmelsfärdsdag gynnades i år mot vanligheten af den präktigaste väderlek. Redan natten till Onsdagen tågade väldiga skaror af tjenande bröder och systrar ut på landsbygden, under afsjungande af fosterländska sånger, de der tillkännagåfvo mera ett muntert sinnelag än harmonisk underbyggnad och musikalisk konstfärdighet; men hvad gjorde väl det, det var i alla fall glädjen som gafl sig luft, känslan af att ega några timmar tilll: fri och oqvald disposition, och fåglarne som redan sutto med hufvudet under vingen hopkrupna i sina nytapetserade trädgårdspaviljonger f sprutto upp ur sin sömn och slogo några små näbbiga drillar liksom ville de säga: Sjungen på ni, go vänner, imorgon bittida blir det vår tur! Och så tillbragtes natten under lekar och ras i gröngräset och när solen slutligen rann upp i öster klar och strålande, tågade de muntra skarorna smyckade med trosöer af Floras täcka barn och skogens lummiga grenar in till staden, der de andäktigt.A åhörde sången från Domkyrkotornet, som klingade så högtidlig i den klara morgonluften. Fram på dagen företedde vår goda stad en anmärkningsvärd likhet med Turin i närva-J rande ögonblick. På alla gator såg man nem-J ligen åkdon af alla formationer från den eleganta landåletten eller saetongen till den blygsamma giggen eller ännu anspråkslösare schäsen. Allt hvad lif och — hästar hade skulle! nemligen på så sätt frakta sig ut till landet och utom de lefvande varelserna medföljde på färden åtskilliga liflösa, men högeligen intressanta ting, hvilka kunna sammantattas under de gemensamma benämningarne: välförsedda matkorgar och d:o kantiner. Med extratåget till Jonsered medföljde ett så stort antal resande att flera nya vagnar måste tillsättas, och trängseln vid biljettluckorna var så stor att den tillsyningsman som vid inhägnaden framför desamma bör öfvervaka god ordning, icke kunde upptäckas. Men vi ha omsider lyckats erhålla bilJetter och äro vederbörligen instufvade i en kupå. Alltså — on, to Jonsered! Vid ankomsten dit spred sig den stora karavanen i mindre kotterier, dels i restaurationsbyggnadens öfre och undre våningar, hvars alla bord och verandor snart upptogos af hungriga och törstiga själar, och dels i den vackra löfskogen der bakom. I Kaffe gjordes ofantliga konsumtionsaffärer och förrådet deraf var inom en ganska kort tid totalt upprymdt. Så gick det så småningom med öfriga, dels fasta dels flytande näringsämnen, och när sista tåget slutligen på aftonen afgick till staden var det, åtminstone i en bemärkelse, på stället fullkomligt rent hus och den fryntliga och uppmärk-: samma restauratrisen derstädes skulle säkerligen om hon kunnat förutse en så strykande afgång kunnat afsätta ännu mycket mera guds-19 gåtvor den dagen. I den naturliga parken bakom stationshuset rådde under eftermiddagens lopp det angenämaste och mest ogenerade folklis.R Den grönskande gräsmattan hvimlade af muntra grupper, i hvilka den gladaste sinnesstämning syn-och hörbarligen rådde. Damernas mångfärgade sommartoiletter stucko så behagligt af mot den gröna bakgrunden och tillfölje af den tryckande värmen och den frånvaro af all etikett som råder eller åtminstone bör råda i Guds fria natur, presenterade sig många kavaljerer i (horribile dictu! skjortärmarne. Några glada muntergökar arrangerade för d landsbygdens hoppgilvande, uppväxande be-t solkning (hvilken inom parentes sagdt unders dagens lopp gjorde glänsande affärer i liljed konvalje) diverse mer eller mindre olympiska lekar, de der framkallade mycken munterhet bland åskådarne. Som sagdt, sinnesstämnin-a gen var den gladaste och säkerligen var litet 11..5 D 2 — — —