Göteborgsposten – 26 maj 1865, sida 2

man, att han måste ha känt till den för längre tid sedan framkläckta planen om att sånga Lincoln lefvande och föra honom bort till Richmond. Äfven i sjelfva Amerika hyser man ej ringa farhågor för att en förveckling skall kunna inträffa mellan Amerika och Frankrike på grund af frivilligas inströmmande i Mexico. Guldagiots stigande förklaras härleda sig af dessa farhågor. En mera tilldragande och angenäm bild, än den som det upprörda Amerika i närva. rande stund företer, lemnar oss en intressant minnesskizz öfver aflidne presidenten Lincoln af hr Auguste Langel, som låtit införa densamma i den högt törtjenta tidskriften Revue des deux Mondes. Vi kunna ej underlåta, att här återgifva ur teckningen följande : Kom och se St. Ludvig under Vincennes ekart, sade min vän Charles Sumter en dag till mig. Han omnämnde, att presidenten en gång i veckan, huru trängande hans göromål än vore, Öppnade sitt kabinett för alla, som önskade tillställa honom en petition eller hade någon begäran att framställa. Vi foro till Hvita Huset och inträdde i mr Lincolns kabinett, der vi utan att vara anmälda, togo plats jemte ett dussin personer, som väntade på att deras tur skulle komma. Väggarne voro beklädda med stora kartor, hvilka framställde de olika platser, der kriget pågick. Ofver kakelugnen hängde ett porträtt at Presidenten Jackson, hvars anletsdrag voro torra och karga och buro en prägel af ytterlig energi. På en annan vägg fanns ett fotografiporträtt af John Bright, den vältalige försvararen af amerikanska unionen inom britiska parlamentet. Mellan de båda fönstren stodd ett stort skrifbord, vid hvilket presidenten satt. Han varseblef icke mr Sumter, emedan han för ögonblicket var upptagen af att talamed en petitionär, som han afskedade straxt efter det vi inträdt. Jägaren — hvilken i förbigående sagdt var klädd på samma sätt som hvarje annan — införde en qvinna. Hon tycktes vara i djup rörelse och hon kunde med svårighat få fram, att hennes man var soldat i den regelbundna armeen, att han tjenat under lång tid och nu önskade lemna sitt regemente och återvända till sin familj. Hon blef mer och mer förvirrad, alltsom hon talade. Låt mig hjelpa eder, sade mr Lincoln vänligt och ställde derpå till henne några frågor med en lagkarls metod och klarhet. Mot fönstret, genom hvilket föll en flod af solsken, aftecknade sig hans profil; med högra handen ref han upp sitt hår, så att det kom till att stå upprätt eller förändrades till orediga testar. Under det han talade, kommo alla hans ansigtsmuskler i rörelse och gåfvo en kantig och underlig kontur åt hans hufvud, hvilket hade någon likhet med Mefistofeles; men hans röst hade en faders hela mildhet. Efter det han ställt några frågor till den stackars qvinnan, sade han: Jag kan icke sjelf lofva er det ni begär. Jag har rättighet att upplösa alla unionens armer, tillade han med ett skratt, men jag kan ej lemna en enda soldat sitt afsked. Endast öfversten för eder mans regemente kan göra hvad ni onskar. Qvinnan klagade öfver sin fattigdom. Hon hade aldrig, sade hon, lidit så mycket. Min fru, sade mr Lincoln med en ton af intrycksfull högtidlighet, jag deltager i eder sorg; men kom ihåg att vi alla aldrig lidit hvad vi nu lida. Vi ha alla våra bördor att bära. Han lutade sig derefter ned emot henne och vi hörde en stund mumlet mellan tvenne röster. Jag såg honom skrifva några ord på en bit papper och lemna den åt qvinnan; derefter afskedade han henne med den största ariighet. Den, som dernäst framträdde, var en ung man, hvilken räckte presidenten sin hand och sade med hög stämma; Jag har kommit endast för, att få trycka Abraham Lincolns hand. Mycket förbunden Sir svarade presidenten, lemnande honom sin stora hand; Ådet är i dag vår affärsdag. Mr Lincoln var, säger Langel, en den ömmaste och mest deltagande menniska, och man skulle kunna säga, att han inom sig sörjde alla som omkommit under de förfärliga åren af hans presidentskap: En nästan öfvermensklig sorgsenhet passerade då och då öfver hans panna, å hvilken rynkorna fördjupats till fåror — öfver dessa sällsamma anletsdrag, der det hjertliga skrattet från fordna dagar blifvit till ett slags smärtsam grimace. Jag minnes ett sammanträffande med presidenten en afton. Han lemnade just Hvita Huset och begaf sig enligt sin vana till krigsministeriet, för att erhålla nyheter. Han hade ingen i sällskap med sig, fastän han ofta tillrådts att icke gå ut ensam; men han försmådde faran och hyste fasa för tvång. Med sin plaid vecklad omkring sig emot kölden rörde han sig längsamt framåt, försänkt i drömmar likt ett magert spöke. Jag förvånades öfver det tankfulla och lidande uttrycket i hans ansigte. En ständig spänning och oro hade efter hand böjt och till slut bräckt denna kraftiga och starka natur och utnött jättens stålnerver. Under fyra långa år hade han aldrig vetat, hvad en timmas hvila var. Afven hans emottagningar voro förskräckliga lidanden. Då hvita Husets salonger öppnades, strömmade de besökande in, utan att stanna inför honom och hans stora, ärliga hand fattade alla dem, som räcktes emot honom. Det amerikanska folkets slaf, var han dömd att stanna qvar i Washington, då hvar och en annan flytt från dess hetta och damm. Han tog, i sökandet efter litet grönska, endast sin tillflykt till de leende sluttningar, der presidentens landthus ligger vid sidan af Soldathemmet: den asyl der staten håller några individer sedan mexicanska kriget. Under sina vandringar såg han de vackra skogslundarne huggas ned, för att lemna rum för fästenas bröstvärn och vallar; och ej långt derifrån låg den stora begrafningsplatsen, der tio tusen ännu nya grafvar funnos, alla ordnade i rader. Jag har bland dessa lunler sett denna de dodas stad, med dess långa parallela gångar, dess tio tusen hvita stenar, alla lika, och nvardera märkt med namnet på en soldat. Man tyckes passera revy med dessa oåndliga leder, hvilkas enformighet har nägonting förfärligt. Dessa soldater, hvilka nu slumra i en ordning som af ingenting skall störas, hade Lincoln sett unga, starka och fulla af helsa. Senare Post, De ingångna utländska tidningarne sysselsätta sig, nästan uteslutande med de oväJÖrCmA..AHQZg) —