Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 1

nars skulle blifvit brödlösa i den mån sist nämnde arbeten fullbordats. Flertalet af de: har visserligen varit mera passande till d nya befattningarne än andra för dessa främ mande personer, men dock långt ifrån de tillräckligt hemmastadda. Han anser detren af vara en försynens skickelse att under så dana förhållanden icke flera olyckshändelse timat. Isynnerhet klandrar han att ej i tic en skola för lokomotivförare blifvit inrättad Men i sammanhang dermed upplyser han, at om behöfligheten af en sådan skola gjorde re dan öfverste Ericson framställning, dock utar alt afseende derpå fästades, hvartill såson hufvudskäl anfördes att åtgärden skulle åstad komma betydliga utgifter. Bristen på skick liga lokomotivförare lärer derföre ätven var: så stor, att vid flera tillfällen har trafikstyrel sen endast haft att välja emellan inställande at annonserade tåg, då lokomotivföraren in sjuknat, eller att anförtro de ansvarsfulla be fattningarne åt mindre öfvade personer. Dess: olägenheter inträffade ofta under förliden vin ter, och han uttalar sin förundran deröfver att trafiken, såsom skedde, kunde upprätthållas, då ofta lokomotivtörare nödgades förrätta dubbelt längre tjenstgöring än som i utlandet anses vara den högsta, ehuru så sträng köld derstädes sällan inträffar, och då den inträflar, alltid föranleder minskning i tjenstgöringstiden. Han uppställer såsom ett oeftergifligt vilkor för en betryggande jernvägstrafik att ett ganska betydligt antal skickliga reserv-lokomotivförare måste anställas, äfven derföre att dessa funktionärer under sitt själsoch kroppsansträngande kall städse äro utsatte för häftiga förkylningar, som ofta angripa och försvaga synförmågan, hvilken hos dem alltid öfveranstränges. — I afseende på den vid statens jernvägstrafik anställda betjening visar han att aflöningen är otillräcklig, icke blott med afseende på en skälig utkomst, utan äfven med hänsyn till det stränga ansvaret som är med hvarje befattning törenadt. Han anför också huru flera af de utmärktaste kapaciteter vid statens jernvägar lemna sina befattningar och antaga sådana vid de enskilda jernvägarne, der aflöningarne äro vida bättre. Slutligen visar han att materielen — lokomotiver och vagnar — är allt för knapp, relatift till den längd som jernvägarne nu innehafva, och att om ej ständerna antingen bevilja särskilt anslag till eller medgifva att af inkomsten medel tå tagas till inköp af ökad materiel, så blifva ganska betänkliga förvecklingar oundvikliga. Han uttalar den åsigten, att egentliga hindret för ordnandet at natt-tåg ligger i bristen på tillräcklig personal och materiel. Och som ett exempel på följderna af dessa brister antör han, att trasikstyrelsen nyligen sett sig nödsakad att afböja en af enskild man gjord begäran att få arrangera vissa extratåg från hufvudstaden till Malmö, och omvändt, för befordrande af lustfärdande från hufvudstaden till Köpenhamn samt tvärtom. Den brochyr, hvari dessa omständigheter utvecklas fullständigare än här skett, utkommer troligen i nästa månad.