Göteborgsposten – 17 maj 1865, sida 1

haft en sorglig pligt att uppfylla. Men Gud har bistatt oss och vart värt är sullåndaat. Det är min önskan att man hädanefter ej mera ma tala med mig om min atlidne broder, hertigen af Anjou. Sire, insoll enkedrottningen. ämnar ni atervända till Louvren? — Ja, sude konungen, men ej ännu ... Jag har ittit en god middag .. nu vill jag hvila mig en snuda. Han sträckte ut sig i sin fatäålj och tillslöt ögonen. Enkedrottningen gick orolig fram och tillbaka i abbotens stora sal. Plötsligt hördes en häst galoppera utanför på gatan-. Vid detta buller slog konungen hastigt upp ögonen. — Hvad är det? utbrast han. — Sirk, Svarade enkedrottningen, ni far nu nyheter fran Paris. Konungen reste sig lifligt. En man inträdde i salen och konungen igenkände i honom en af sina egna lifdrabanter. Denne mans kläder voro i trasor och öfverallt bestänkta af blod. Siroe, sade han, vi voro fyra som lemnade Louvren, de tre af oss äro döda. — Ventre-de-biche! utropade konungen. Budbäraren, som var dödligt blek och hvars blod flöt ur tre sär, stödde sig mot väggen och sade med slocknande stämma. — Barrikad vid barrikad uppreses i Paris ... Louven belägras ... Herr de Crillon begär undsättning ... hertigen af Guise ...