Göteborgsposten – 8 maj 1865, sida 2

— Ah! låt höra! utropade konungen, jag är nyfiken att erfara det. — Sire, återtog Catharina, det var en gång ett fartyg som var på återväg från det heliga landet. — Hvad tänker ni nu berätta mig, min mor? frågade Henrik III förvånad. — En historia, Sire. — Men hvad sammanhang ...? — Vänta skall ni få höra. Inkedrottningen fortfor: — På detta fartyg funnos två ädlingar om bord. De hade blifvit dödliga fiender för en sarazenisk qvinnas skull hvilken båda älskade. Men de hade gjort ett löfte att ej mötas i tvekamp förrän på Europas jord, emedan de trodde att Christus, för hvars graf de dragit sina svärd, skulle betrakta en strid på det heliga landets område som en synd och ett vanhelgande. — Vidare, min mor! utbrast konungen. Var så kort som möjligt jag ber. — Fartyget råkade ut för en storm och förliste. De båda ädlingarne räddade sig genom simmande och uppnådde uttröttade af ansträngning en skogbeväxt ö som endast var bebodd af vilda djur. Det öfriga kan ni gissa, Sire. — De båda ädlingarne slöto förbund mot vilddjuren, är det icke så? — Alldeles, och de blefvo vänner. (Forts.)