Göteborgsposten – 6 maj 1865, sida 1

— —— heter. Sällskapet, som att döma af dess första representationer framför allt tyckes kunna berömma sig af ett vårdadt samspel, skall säkertigen kunna räkna på ett gynnsamt omfattande trån publikens sida, såvida endast icke den efter sista dagarnes små regnduschar alltmera bestämdt framträdande Våren kommer att bli en alltför farlig rival för Thalia. Vi tro att det icke skulle ligga utom sällskapets intresse om det passade på och med sig associerade några af de många artister som för närvarande vistas i Stockholm och antagligen äfven komma att besöka vestra kusten såsom hrr Auer, Laub, Duv:, mill Signe Hebbe icke till förglömmandes. Vi tro att ett dylikt arrangemang, särdeles om de nuvarande låga teaterpriserna det oaktadt kunde bibehållas, väl skulle bidraga till att tillförsäkra sällskapet fulla hus. sIngenting är nytt under solen, yttrade redan på sin tid den vise Salomo och vår tids blaserade ungdomar hylla vanligtvis den gamla satsen nil admirari. Det fordras vanligen något non-plus-ultra förbluffande för att kunna störa jemnvigten i deras själar eller för att från deras läppar kunna framlocka ett beundrande: Ah! Fru Michaölir — Ah ja, men ni skulle höra Patti, ni skulle se Christina Nilsson! — Nå, Beck, hvad säger ni om honom, det är dock en storhet af första rangen? — Ja, Gubevars, men hvad är ändå det mot när man på Iler Majestys får höra — och så får man i sig namnet på någon italiensk signor på ini eller igli, en axelryckning, ett medlidsamt smålöje, och snart står man der snopen öfver attha kunnat våga finna någonting förträffligt — inom Sverige. Som sagdt, det fordras något ovanligt, ju ottare desto bättre, ty om någonstädes den gamla satsen ombyte förnöjer sinnet tillämpas, så är det hos oss, och i det fallet anse vi att föreståndaren för ett visst Caså chantant härstädes gått till och med ett godt stycke framom sin tid då han utlofvar att i hans lokal uppträder hvarje afton ett alldeles nytt sällskap! Äfven den mest frenetiske tarrachimsdyrkare torde icke kunna rimligtvis begära mera. En stämma har i dessa dagar för alltid tystnat, som i många år varit en ropandes röst i den öken, som numera lyckligtvis kallas gamla auktionskammaren. Det var den snart åttioårige förre anktionsmäklaren Lars Olsson, som då lade sina trötta ögon tillhopa. Den gamle mannen, som sedan ett tiotal år tillbaka lemnat sin befattning, lefde nu vid sin efterlemnade makas sida ett stilla och bortglömdt lif, han till hvars röst fordom hundratals personer, lyssnat med spändare uppmärksamhet än till den mest firade talares. Den gamle var känd för redbarhet, gudsfruktan och rättrådig vandel, och var, äfven han, en verksam, om än obetydlig, kugge i det stora samhällsmaskineriet. Hvile han i frid, den gode, trogne tjenaren!