Göteborgsposten – 2 maj 1865, sida 1

de lugn, så går det nog an. Men låt oss bl hemsökta af ett krig — och talet om dein eviga freden har ju nu förlorat sin betydel se — låt våra materiella krafter bli uttömd: — och det har händt mer än en gång — skal staten — den Gud allena responsabla sta ten — då mera än förr respektera egande rätten till dessa fonder? Det är ingalunda så farligt att vara skyldig till staten, men at hafva fordran af staten är med hänsyn till li qviden vida svårare, ty staten har sig ensam: förbehållet att sjelf pröfva befogenheten af si na gäldenärers krat. Och i den vägen hafvsländerna städse visat sig ega en förunderlig moral. Ni har troligen observerat att en sam. ling antiqviteter, tillhöriga Wahrens sterbhus annonserats till salu. Denna samling är i vissa brancher ganska rik, särdeles på sorn nordiska stenredskap. Hr Wahren var till yrket skräddare, men en ifrig samlare, med godt öga och varmt sinne. Det skall förefalla er mer än besynnerligt, om jag säger er, att denna hans åtrå att samla fornsaker för egen räkning, hade kunnat stå honom ganska dyrt, om någon stadsfiskal till exempel fallit på den tanken åtala honom derföre att han icke hembjudit åt staten. Han hade då ovilkorligen fått böta deras dubbla värde och förlorat dem på köpet. Omöjligt! utropar ni. Men en kongl. förordning af d. 17 Febr. 1828 bjuder så, fastän den ej längre hålles i vyrdning. Det har äfven visat sig att denna förordning mera motverkar än befrämjar syftemålet -— det att staten för sina samlingar skall erhålla de fynd af fornsaker som ständigt göras. Mycket deraf går i smyg till utlandet och betalas högt. Förtjensten at att nämnde förordning nu ändtligen af Vitterhets-, Historieoch Antiqvitetsakademien blifvit omarbetad för att underställas nästa stander, tillhör vår utmärkte fornforskares prof. Sv. Nilsson. Han har visat nyttan af att enskilda personer tillåtas samla fornsaker, emedan erfarenheten gifvit vid handen att dessa samlingar, sedan de vuxit till en viss storlek, nästan alltid hembjudas staten, för hvars räkning då ganska lätt kan göras urval af det som är af allmännare intresse, hvaremot då alla fynd, som icke hembjudas staten, äro utan lösen hemsallna till henne, en smyghandel idkas, som beröfvar staten en mängd fornsaker af stort kulturhistorikt intresse. Det är klart att sådana fynd som bestå af ädla metaller, här, likasom i andra länder, böra hembjudas staten till inlösen, hvilket är så mycket riktigare som deras värde alltid kan med visshet bestämmas, en omständighet som icke eger rum med andra fornsaksfynd. Då jag i mitt förra bref omtalte de redan utkomna broschyrerna mot representationsförslaget, glömde jag att framhålla en omständighet, som är ganska betecknande. I den broschyr, som anses vara författad af en f. d. diplomat och statsråd, antydes att reformförslaget egentligen innefattar statsrådens åsigter, efter hvilka konungen fogat sig. Den fine diplomaten har dermed rimligtvis velat låta förstå, att konungen i verkligheten icke vore förslaget så varmt tillgifven, som man föreställt sig, och att statsrådet på honom utöfvat en pression, som anhängarne af den royalistiska principen naturligtvis icke kunna gilla. Grefve Carl Henrik Anckarsvärds enka, född Bonde, afled för några dagar sedan. I sitt testamente lärer hon förordnat att det Bondiska godset Follnäs, hvaröfver hon egde att förfoga, skall tillfalla baron Knut Bonde jemte all lösegendomen. Baron Bondes äldste son erhåller godset Fituna med inventarier. Hennes öfriga förmögenhet tillfaller systern, n. v. grefve Ang. Anckarsvärds fru. Jag slutar detta bref med en notis som temligen ofelbart angifver penningetillgången hufvudstaden. Förlidet år vid denna tid utfördes här 173 större byggnadsarbeten; nu pågå endast 51, och intet af dem är af större betydenhet. Såväl på byggnadsmaterialier som på arbete är priset i år betydligt lägre än i fjor. Hyrorna, utom i sjelfva staden och på