Göteborgsposten – 29 april 1865, sida 2

(msändt.) Vid sjökapten G. W. Hagmans graf. Tidigt från sin hembygds stränder Ut han lade för den färd, Hvarfrån man ej återvänder Mera till sin barndomsverld. I den hamn, den trygga, sälla, Der ej jordens sjökort gälla, Den ej mensklig vishet mätt, Han, med Trons och Hoppets tankar Till kompass, nu kastat ankar Och dess frida strand beträdt. Herrligt är att lugnet hinna I den vik, som kallas graf; Ro för trötta kroppen vinna Efter strid på stormigt haf, Medan sluppen stoftets reglar, Själen fri och hänryckt seglar Dit, der en ovansklig vår Med sin skönhet allt uppfyller, Och en sol, jemt klar, förgyller Hvarje våg hon der uppnår! Snabba aro glädjens stunder; Sorgens timmar likaså, När i dödens tysta lunder Vår och kärlek om dem rå. Under hvalf af tärepilar Sorgen med sin smärta hvilar Ljuft bland blommor, sus och doft. Sörjande! Snart fån J glömma Tiden der och fridfullt drömma Vid de kullars prakt, som gömma Troget edra käras stoft. — — —m. dA33— T—