Göteborgsposten – 26 april 1865, sida 1

Mauvepin igenkände honom. — Åhå! sade han, det är ju hans höghet hertigen af Guise i egen person. — Alldeles! hviskade en röst i hans öra. Mauvepin hade varit så säker på att befinna sig ensam i trädet, att han var nära att falla, så öfverraskad blef han. . Han vände sig till hälften om och såg på en gren nära intill den der han satt en man som satt grensle öfver densamma, på samma sätt som han sjelf. Natten var klar nog för att tillåta honom urskilja mannens figur, men ej hans anletsdrag. . Mauvepin hade en dolk vid sidan, han drog den hastigt ur slidan. oa . s — Tyst! sade rösten, det är öfverflödigt, jag vill er ej något ondt. . — Hvem är ni? mumlade Mauvepin med en röst som vittnade om den bestörtning han erfor. — Än vän. — Uvems vän? — Er, först och främst. — Och för det andra? — Konungens af Frankrike. Mauvepin drog åter andan.