Göteborgsposten – 24 april 1865, sida 2

denna tid hade de hunnit bli helt förtrogna. Mauveyin hade anförtrott sin nya bekantskap, att han hörde till jägeristaten och hos konungen uppfyllde en falkenerares åligganden. Flickan, som hade namnet Perine, hade omtalat att hon lefde helt ensam i verlden, Mauvepin erbjöd sig att hålla henne sillskap och Pårine lånade ett villigt öra till hans ömma förslager. Sedan bekantskapen en gång var gjord, samtyckte Pårine att låta honom få besöka henne i hennes anspråkslösa bostad vid rue des Lions-Saint-Paul, hvarest hon lefde af sitt handarbete. Mauvepin begaf sig dit så ofta han slapp ifrån Louvren och utbytte månget ljuft förtroende med sin eröfring. Sedan långt tillbaka hade Mauvepin åter vistats i Saint-Cloud, derefter hade han åtföljt konungen till ChåteauThierry, hvarest han, som man erinrar sig, varit honom till mycken nytta. Sedan man återkommit till Paris efter denna utflykt, hade Mauvepin, trött efter resan, gått till sängs och sofvit till långt fram på morgonen följande dagen; men då det blef afton hade han åter erinrat sig Pårine och begifvit sig direkte till hennes bostad, der han ganska riktigt funnit henne hemma. Perine bodde högt under takåsen i ett temligen tarfligt hus. Hon hade en liten kammare, i hvilken tunnos en säng och två stolar. Om det var två besökande i hennes rum, fick hon sjelf sitta på sängen.