Göteborgsposten – 24 april 1865, sida 2

4I afseende på bomullen kan, på grund af den förutvarande modlösa ställningen, ett ytterligare fall väntas, fastän det är svårt att se, det utsigterna till Sydstaternas snara återvändande till deras ungefärliga normala produktionsrate hafva på det ringaste sätt ökats. Hade Södern erhållit ett fredsfördrag, som til! en del eller på annat sätt erkände deras gamla rättigheter, skulle man haft skäl att antaga ej blott ett omedelbart förnyande af skeppningarne till Europa, utan äfven så vidt möjligt vore, ett allmänt återupptagande af odlingen. Men deras fullständiga underkastelse, sådan den nu tyckes vara att vänta, skall åtföljas af slafarbetets fullständiga upphörande, och minnet af hvad som under liknande omständigheter egde rum i våra vestindiska kolonier ger ej anledning till den förtröstansfulla tron, att landets hjelpkällor skola på en tid röna någon tillfredsställande utveckling. I hänsyn till andra produktionsartiklar än bomull måste verkan af freden bli gynnsam, eftersom den brist på förtroende, som rådt under de sistförflutna fyra åren, förhindrat varulagrens återfyllande. Det tal, som statsministern Seward hållit i Washington efter delfåendet at underrättelsen om Richmonds fall, lyder fullständigt sålunda: Jag tackar eder mina medborgare, för den ära j bevisen mig, genom att lyckönska mig till Richmonds fall (hurrarop). Jag är nu i färd med att skrifva mina depescher till utlandet. Hvad skall jag säga kejsaren af Kina? Jag skall tacka honom i edert namn, derföre att han aldrig tillåtit en sjörösvarflagg att inlopa i kejsardömets hamnar (bifall). Hvad skall jag säga sultanen af Turkiet? Jag skall tacka honom, derför att ban alltid utlemnat de rebelliska insurgenter, som tagit sin tillflykt i hans rike (bifallsoch hurrarop). Hvad skall jag säga kejsaren af Frankrike? (En röst: Att han skall gå ut ur Mexico4). Jag skall säga kejsaren af Frankrike, att han i morgon kan fara till Richmond och få ut sin tobak, hvilken så länge hållits under blockad derstädes, såframt icke rebellerna redan begagnat den (skratt och bravorop). Till lord John Russell skall jag säga, att britiska köpmän skola få bomull exporterad billigare från våra hamnar under fördrag med Förenta Staterna, än den bomull som erhållits genom brytandet af blockaden. Hvad grefve Russel sjelf angår, behöfver jag icke säga honom, att detta krig är ett krig om frihet, nationalt oberoende och mensklighetens rättigheter, och icke om landeröfring, och att, om Storbritannien endast vill vara rättvist mot Förenta Staterna, Canada skall förbli ostördt af oss, så länge det föredrager den ädla drottningens myndighet framför en frivillig införlifning med Förenta Staterna (bravorop). Hvad skall jag säga konungen af Preussen? Jag skall säga honom, att tyskarne varit Unionens fana trogna och att hans förträfflige minister, baron Gerolt, varit ståndaktig i sin vänskap till Förenta Staterna under sitt långa vistande här i landet (bifallsrop). Tili kejsaren af Österrike skall jag såga, att han visat sig vara en mycket klok man, ty han sade oss redan i borjan af kriget, att han icke hyste sympatier för rebellioner någonstädes (bisallsrop). Jag betviflar icke, medborgare, att j åtminstone biträden den teori, med hvilken regerats under kriget, neml. att upproret skulle vara slut inom 90 dagar (skratt och bifallsrop). Till slut vill jag, om amerikanska folket gillar det, säga, att vår lösen i freden skall vara densamma som vår sats under kriget: Hvarje nation har rätt att på sitt sätt ordna sina egna inre angelägenheter, och det åligger alla att bete sig så, att de befrämja fred på jorden och menniskorna en god vilja. Efter talets slut skingrades den församlade folkmängden under lifliga bifallsrop för presidenten, sekreteraren och unionen. Det tal, general Butler höll till folkmassan, var af detta innehåll: Medborgare! Ingenting har kunnat skänka mig större tillfredsställelse, än att få sammanträffa med eder någon gång. Huru mycket mera då att få blanda mina lyckönskningar med edra, med anledning af de amerikanska vapnens ärofulla triumf! Heder åt de tappra soldater, som med sitt blod köpt denna framgång åt våra vapen och visshet om fred. Låtom oss i segrens dagar minnas, att de bedragna massorna i Södern äro och måste vara en del af våra landsmän och af oss sjelfva. Men låtom oss äfven lofva oss sjelfva, att upprorets ledare, hvilka kostat landet det utgjutna blodet och skatterna, aldrig skola hädanefter få några politiska privilegier eller makt (generalen afbröts här af starka och länge ihållande bifallsrop) att åter draga ned den ärorika flagga, som svajar öfver oss. Den rättvise Guden verkar genom olika medel, och det gifves måhända icke något mera uppmuntrande bevis på Hans rättfärdighet, än att en kår af färgade trupper under den tappre Weitzel var den första, som hissade frihetens flagga öfver den upproriska hufvudstaden (högljudda bifallsrop). Låtom oss tacka Gvd, utt vi erhållit fred, icke genom underhandlingar eller kompromiss med sörråderiet, utan genom våra soldaters rättvisa vapen; och att de vilkor, vi skola gifva, skola öfverensstämma med nationens värdighet, mensklighet och rättvisa (förnyade och länge ihållande bisallsrop). Utanför nationalhotellet i Washington och å hvarje mera framstående punkt i staden samlades stora hopar och tilltalades af ansedda gentlemen. En äldre väl klädd färgad man uttalade från ett lågt fönster sin tacksamhet till försynen för den vunna ärorika segern. Om Petersburgs besättande af nordtrupperna skrifver en korresp. till Nen-York Herald bl. a. detta: Gatorna syntes först öde, men RN de lifvade solda— P Ö