Göteborgsposten – 22 april 1865, sida 2

få höras. Mälsegaren anhöll att äfven smedmästaren Nils Olsen på hans sida skulle få höras, hvilket likaledes beviljades. Smederna Nilsson och Fridfeldt framstego nu och började gräfva i den låda hvari det stulna förvarades. Smedmästaren Olsen värderade i allmänhet effekterna till samma pris som de förra värderingsmännen. Nilsson deremot, som vidt och bredt förde ordet för både sig och Fridfeldt — och han stod lika afgjordt på Dahlströms sida, som en engelsk valman på en kandidats från hvars middagsbord han kommer — förklarade till en början, då det var fråga om sex st. skrufschaklar, hvilka Olsen värderade till 75 öre, att en arbetare i Majorna då han vintertiden kommer till en sådan man som Dahlström, måste sälja dem till hvad pris som helst, Nilsson och Fridfeldt medgåfvo dock till slut att skrufschaklarne voro värda 50 öre stycket. På samma sätt värderade de de flesta artiklar betydligt lägre än Olsen och de föregående besigtningsmännen gjort. Anmärkas må dock att äfven Nilsson värderade de hos Dahlström funna, Andersson tillhöriga merlspikarne till 75 öre, men då skulle de ej vara rostiga såsom dessa. (Då D. återlemnade dem till en af smedm. A:s arbetare, Wennerdabl, voro de upphettade. Detta synes ej gerna ha kommit från värmen i kaminpipan, bakom hvilka de hängt.) Vid polisförhöret hade D. förklarat, att man kunde köpa merlspik för 8, 10 å 12 skilling stycket. Smedmästaren Andersson inlemnade derefter en skrift, i hvilken han yrkade på målets afgörande äfvensom på ansvar å Dahlström för det denne köpt saker af personer och till värden som bort förefalla misstänkta. Dahlström förklarade nu att han, som ej varit i boden vid första besöket af A, sedermera, då A. hos honom igenkänt en mängd saker och derefter aflägsnat sig utan att medtaga en låda med söm och de märlspikar som funnits bakom kaminröret, uppmanat både bodflickan och drängen att passa på smedmäst. Andersson samt hans folk, då dessa kommo tillbaka från polisvakten, och tillsäga dem att medtaga det glömda. De hade dock redan gått förb, men då polisöfverkonstapeln Björkman samt smedsarbetaren Wennerdahl gingo förbi, inkallades dessa af D. och uppmanades medtaga sömmen och spikarna. Björkman ville dock ej göra detta, utan gick till A. samt hemtade honom. Då de kommo tillbaka och frågade efter smidet, yttrade D. att han nyss köpt tre eller fyra smidesartiklar, men ej visste hvar de voro. — Ja, detta yttrades sedan vi väl funnit dem, anmärkte smedmäst. Andersson. D. yttrade härvid liksom förut: Ljug icke på mig, hr Andersson ! samt tillade, att han sedan dessa saker blifvit ntlemnade trodde det A. fått allt hvad honom tillhörde. Derföre, då man frågade honom om något mera fanns, svarade han: Nej, på mitt samvete det finnes. Om så är, är jag sjelf tjufvent. Emellertid hittades i en gryta i ett annat rum fyra syskonhakar och några schaklar. Denna gryta stod fram på golfvet och kunde således lätt ses — kanske tillochmed A. förut observerat att sakerna lågo der. A. försäkrade att grytan i stället stått under ett bord och alldeles ej varit lätt att observera. Han upplyste vidare att då de ville göra visitation, förklarade D. att det icke behöfdes, ty ingenting skulle påträffas. — Ljug ej på mig, hr Andersson, bad D. ännu en gång och tillade att hvad särskildt grytan beträffade, måtte A. sett galet, ty hr Andersson var visst mycket ond. — Jag undrar ej derpå! yttrade ordföranden. Det resolverades derefter att målet skulle uppskjutas på åtta dagar.