Göteborgsposten – 22 april 1865, sida 2

der Bralct Ckdc TUI, uvareiter de begilvit SIS vidare, under det Fredrik Johansson till sin olycka stannat qvar. De hade dock varit för hvarandra helt främmande. Timmermannen Joh. Adolfsson, hvilken bor på samma ställe som Joh. Andersson, berättade att J. A. på Lördagsqvällen då han kom hem sagt: Jag höll på att få stryk, men då kom Fredrik och hjelpte mig. Han slog till honom så att han visst blef liggande. På söndagsmorgoneu kom Fredr. Johansson till Joh. A., då de talade något om slagsmålet. Pigan Anna Brita Svensson, hos nattväktaren Johansson, berättade, att då Fredr. Johansson hemkom på qvållen yttrade han: Jag har haft så roligt i qväll. jag har varit i slagsmål; jag slog till en så att han föll omkull; då sprang jag min väg; sedan mötte jag två poliskonstaplar, Flickan Maria Arvidsson tillfrågades om hon igenkände Fredr. Johansson eller Joh. Gustafsson såsom någon af de båda personer, om hvilka hon vid förra förhöret berättat. Härpå svarade hon nekande, hvadan hon tyckes ha misstagit sig på person. Poliskonstapeln Tholin har nära den plats, der Perssons lik påträffades, funnit en sten, mot hvilken Persson sannolikt slagit hufvudet, så att han erhållit den skada, hvaraf ban ljutit döden. I ett hörn af denna sten har man nemligen vid närmare granskning tyckt sig finna menniskohår fastklibbade. Sedan allmänna åklagaren, polisfiskal Schoulz, yrkat att målet måtte förvisas till rådhusrätten samt Johansson, såsom tilltalad för gröfre brott, ådömas träda i allmänt häkte, afkunnade poliskammaren det beslut, att hvad beträffade målets förvisning till rådhusrätten, så bifölls åklagarens hemställan; men i asseende på hans yrkande om Johanssons häktande fann poliskammaren ej skäl härtill, utan tillät J. att tillsvidare vistas på fri fot. T. s. polisöfverkonstapeln Andersson tillerkändes för hans visade nit och skicklighet vid upptäckande af gerningsmannen en belöning af 25 rdr rmt, samt flickan Maria Arvidsson, för hennes visade intresse och hafda besvär vid efterspaningarne efter Perssons baneman, 10 rdr rmt. Rådhusrätten. I Thorsdags, äfvensom förut Thorsdagen d. 13 d:s, hölls i rådhusrätten ransakning med den för stöld af en mängd jerneffekter från smedmästaren Gustaf Andersson häktade murarearbetaren F. O. Stålberg, äfvensom med arbetskarlarne Sven Andersson, Peter Wikström och Johan Andersson, hvilka af Stålberg emottagit de stulna sakerna till försäljning, och slutligen med handlanden i huset n:o 79 af Majornas 3:dje rote C. A. Dahlström, hvilken af sistnämnde trenne personer till underpris inköpt en stor del af de från smedmästaren G. Andersson stulna effekterna. Såsom läsaren torde erinra sig af referatet från polisundersökningen angående denna sak, hade hr Andersson, sedan han funnit att han blifvit bestnlen på en mängd jerneffekter, lyckats att i Dahlströms salubod återfinna en mängd honom frånstulna hästskobroddar, på hvilken vara han begärde att få se, låtsande sig vara en kund. Äfven hr Anderssons arbetare igenkände dessa såsom honom tillhöriga. D. förklarade att detta var allt hvad han hade, som kunde tillhöra A. Emellertid hittades så småningom under de fyra eller fem besök, som A., dels utan dels med sällskap af polisbetjening, gjorde i boden, den ena efter den andra af A:s tillhörigheter, försäkrande Dahlström emellan hvarje gång ett dylikt fynd gjordes, att han ej hade något mera som kunde tillhöra A., och slutligen förklarande, att om något mera dylikt gods nu hos honom funnes, så vore han sjelf tjusven. På denna försäkran följde dock upptäckten af fyra 8 k. Åsyskonhakar och ett märsschakel, liggande i en gryta under ett bord i ett inre rum. Detta allt enligt Anderssons och hans arbetares berättelser, hvilka af dem i det hufvudsakligaste bekräftades vid första ransakningen inför rådhusrätten. Dahlström åter påstod, att han, som ännu led af en jukdom och vid A:s ankomst blifvit nedkallad från jukrummet, genast förklarat, att allt hvad A. igenkände som sitt. vore D. villig att genast återlemna. Vid första förhöret i rådhusrätten bekräftade hr A., liksom de inkallade vittnena, hvilka hördes på ed, till det hufvudsakligaste sina uppgifter i poliskammaren. Äfven de tilltalade vidhöllo sina berättelser. Dahlström sade sig fortfarande hafva handlat på god tro. Vid den fortsatta ransakningen i thorsdags hördes arbetskarlen Johan Andersson, som vid det föregående förhöret ej blifvit hörd. Han berättade angående de kommissionsaffärer han åt Stålberg utfört hos D. detsamma som vid polisförhöret, med den skilnad att hvad han första gången försålt till D. varit 3 gångar och 9 stycken broddar, och yttrade nu, liksom då, stort missnöje med Stålberg för det han efter den sista affärens utförande blott bjudit honom vå en sup och sedermera bjöd en annan person på en dylik, utan att Johan Andersson fick vara med, då likväl ingen kunde vara närmare om att få ytterligare en snapps än just A. sjelf. Dahlström hade såsom vittnen inkallat sjömannen Gustaf Scale, ynglingarne Robert Andersson och Sven Thorsson, arbetskarlen Aug. Hansson och drängen J. W. Olsson. Af dessa kunde dock ej de tre sistnämnde få vittna, Thorsson såsom minderårig, Hansson såsom saknande prestbevis och Olsson säsom i tjenst hos Dahlström. Gustaf Scale, hörd på ed, berättade, att han, som under vintern saknade sysselsättning och ofta uppehållit sig inne i Dahlströms bod, flera gånger der sett Sven Andersson försälja broddar och söm. A. helsade första gången från smeden Dalberg, som han sade ha förfärdigat broddarne och sömmen. D. yttrade till en början betänkligheter att köpa något af A., som han icke kände, men denne påminde honom om att han varit hos smeden Fridfeldt, hvarefter handeln uppgjordes å 17 öre för gången af broddarne. — Jag fick aldrig mer än 6 skilling, herre, stå icke och ljug! utbrast härvid Sven Andersson. Vittnet berättade vidare, att Sven Andersson sedermera ofta infunnit sig och försålt broddar och söm, de senare till 8 öre för gången. — Omsom Dahlström sjelf och hans bodjungfru voro de som gjorde inköpen. — En gång hade vittnet äfven sett Wikström försälja söm i boden. Bodjungfrun var då inne och betalade sömmen med 8 öre gången. — Vid de flesta tillfällena, då A hade med sig spik, utbjöd han afven andra jerneffekter, men D. förklarade sig ej vilja köpa dem. En gång köpte D. likväl af A. en hammare och en båtshake för 37 öre stycket. — Nu ljuger han igen, utbrast A., jag fick blott 25 öre för hvardera. — Atminstone begärdes 37 öre för hvardera, förklarade Scale undfallande, men tillade derefter att han sett att 75 öre betaltes A. för de båda jernsakerna. D. hade uppsatt en mängd frågor, hvilka han önskade Ida till vittnena. Bland dessa var en om