Göteborgsposten – 21 april 1865, sida 2

ÄAstonringningen hade nyss ljudat öfver staden, som på denna tid var delad i sexton qvarter. Paris var lugnt och en ljum natt efterträdde en brännhet dag, som några timmars regn varit otillräckligt att uppfriska. Henrik hade inneslutit sig med tre personer, herr de Crillon, hertig dEpernon och henues majestät enkedrottning Catharina af Medicis. Konungen ensam var sittande. Oaktadt han uppmanat enkedrottningen att följa hans exempel, förblef denna stående framför sin son, lugn, kall och känslolös som vanligt. Crillon och herr dpernon höllo sig bakom konungens fåtölj. — Sire, sade enkedrottningen, ni har kallat mig till er: jag väntar ... — Min mor, svarade monarken, alltför länge har jag varit i saknad af era visa råd och er ljusa politiska blick. Jag har velat göra er mina ursäkter inför dessa båda herrar, hvilka jag betraktar som mina trognaste tjenare. Crillon och dEpernon bugade sig. — Min son, återtog enkedrottningen, jag är färdig att bispringa ers majestät med mina råd, men är det icke redan för sent? — För sent! utbrast konungen. — Ack! suckade Catharina, många olycksdigra tilldragelser ha egt rum under mitt vistande på slottet dAmboise och era favoriters regering, Sire. — De äro döda, min mor.