Göteborgsposten – 20 april 1865, sida 2

vänta första angreppet. England vet det, och märkligt är derföre i detta ögonblick, att Times:, innan bladet ännu fått del af Richmonds fall och det afgörande som måste ligga i denna händelse, redan ganska öppet uttalar, att Canada ej bör af England försvaras, hvilket vill med andra ord säga, att det stolta Albion fortfar i sin politiska bankrutt och, efter att ha fört stora ord i munnen, tiger som ett godt barn, då det hotas med ris. Det kan ej förnekas att det för Eogland är det klokaste det kan göra, att lemna sina amerikanska kolonier åt sitt öde — men det är en varning, som det bör lägga på hjertat. För dessa sina besittningars skull underblåste England schismen mellan Nordoch Sydstaterna och biträdde i hemlighet dessa senare under kriget. Det var Englands önskan, att sålunda bilda i Nordamerika tvenne antipoder, hvilka skulle hålla hvarandra i schack, på det England skulle få sitta i ro i Canadas vass och skära pipor, samt fritt intrigera i Amerikas angelägenheter, understödjande än den ena parten, än den andra, för att hålla balancen vid makt. Planen misslyckades, politiken slog fel, och nu hemsöker Nemesis England. Just de besittningar, för hvilkas skull det frammanade och underblåste kriget, stå på vippen alt öfvergå i den ene och den mest ogerna sedde partens ego. Detta bör lända England till varning, sade vi. Egoismons politik skall alltid till sist lida nederlag. Det är samma politik, som England samvetslöst följt i Europa. För att bibehålla sin prestige och tillgodose sina intressen, har det ständigt underhållit oron i det europeiska samfundet och sålunda spelat stormakt, utan motsvarande skyldighet: Det har törhindrat ett varaktigt ordnande af vår verldsdels angelägenheter på folkfrihetens och rättvisans grunder, och följderna ligga framför oss i ett krossadt Polen, ett styckadt Danmark och,— ty det är sannt — i Österrikes amfibiska ställning samt absolutismens vilde i Preussen. Men det skall väl stunda atter en Dag för oss i Europa, och det goda skall då trinmsera öfver egoismen, det kalla sjelfviska intresset. England, hvilket, som sagdt, kunnat vänta Amerikas angrepp vid tillfälle på Canada, har sökt att förmå sina besittningar i Nordamerika bilda ett statsförbund, en konfederation, för att sålunda sjelfva kunna vara en makt, hvilken skulle, om innevånarne voro lifvade af motståndslust, gentemot Amerika kunna försvara sig inne i landet, medan England skyddade hamnarne och i allmänhet sökte att med strid bibehålla sin supromati på hafven. Times var också framme på sin tid och skänkte sitt bisall åt denna från kolonierna sjeltva utgångna plan. Nu synes det dock klart, att kolonierna äro derom ingalunda ense. Nyligen företagna val i Nya Brunswick visa ett resultat, enl. hvilket af parlamentets 41 medlemmar 30 st. äro emot statsförbundets upprättande. Timestillochmed medger, att denna utgång skall äfven bestämma parlamentens beslut i Nya Skotland och Newfoundland. Bladet säger äfven, att den kroniska oenigheten mellan öfra och nedra Canada är starkare än någonsin och att de vilja skiljas åtsom en provins. På grund af denna ringa enighet i kolonierna är det som Times säger, att England icke bör uppoffra sina ressurser på att försvara länder, som ej vilja försvara sig sjelfva. Formen kan vara densamma, innehållet af det stora bladets vilja är i alla händelser den, att det om några dagar skall förorda de amerikanska besittningarnes öfverlåtande helt och hållet åt sig sjelfva. Att amerikanarne ej skola dröja, att begagna sig deraf, kan anses otvifvelaktigt, liksom det är temligen säkert, att för Times artikel regeringsförsänkningar finnas. Senare Post. Från Amerika: Weizel var den förste nordgeneral, som beträdde det då på morgonen d. 3 april af sydtrupperna öfvergifna och brinnande Richmond. Redan samma dag besökte presidenten Lincoln den forna hufvudorten för det mest gigantiska uppror historien vet att omtala. I nordstaterna råder oerhörd entusiasm. — Inom Washingtons senat har statsministern Seward förklarat, att om folket gillar regeringens politik, skall unionen efter krigets slut icke inblanda sig i andra staters inre angelägenheter. ÅÅ Washington råder jubel, anmärker Köln. 2cit., hr Seward talar redan i en ton, som om han motsåge fredens snara återvändande, men handelsklassen nom hela den civiliserade verlden skall icke