Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 2

beredd att antaga de franska förslagen under det vilkor att alla katolska makter afgåfve en skollektiv garanti sör päfvens nuvarande bessittningar. Sedan hr v. Bach meddelat i Wien denna förklaring, erhöll han af grefve Mensdorff det svar, att Österrike, förutseende ett sådant svar som det ansåg både billigt och naturligt, redan sedan några månader i denna sak sonderat de katolska makterna. Men endast Baylern har befunnits hugadt dertill. Portugal är numera beslägtadt med huset Savoyen och Spanien hade gjort sitt samtycke beroende af Frankrikes bifall. Och då det ej är värdt att tänka på detta, kan Österrike icke officielt förorda den påfl. regeringens vilkor, utan måste allvarligt tillråda en öfverenskommelse med kejsar Napoleon och italienska regeringen, isynnerhet som det icke kan lofva henne någon hjelp under vissa eventualiteter. Sedan Roms ställning till den främmande diplomatien blifvit sådan, att det nu måste lita uteslutande på sig sjelf, rasar vid påfliga hofvet en sormlig partioch intrigkamp. Kardinalkollegiet i Rom är deladt i trenne partier: de extrema, hvilka understödja påfvens nuvarande politik, att envist fasthålla vid sin intagna ståndpunkt; de liberala, hvilkas åsigter äro mindre bestämda, och de som äro hugade att ansluta sig till den som får majoriteten. I afseende på frågan om påfvens afresa — hvilken fråga ifrigt agiteras — gillar det extrema partiet i kollegiet afresan, emedan det fruktar för en försoning med italienska regeringen, och de liberala motsätta sig affärden. Påfven sjelf vill lemna Rom och han har helt nyligen sagt: Om jag tvingas att resa, skall jag icke göra det så som förut i vagn, utan till fots med mitt breviarium under armen. En person, på hvars utsago man kan lita, har till Times korresp. i Rom sagt, att påfven ogerna skulle vilja emottaga gästvänlighet af något katolskt land, der hans oberoende kunde inkräktas och hans närvaro framkalla afundsjuka; han skulle ej heller önska att välja något fast residens, emedan han alltid ville erkänna Rom som säte för S:t Peters stol. Heldre England eller Turkiet. Saken är i sjelfva verket den, att ingen vill emottaga påfven, ty hvar han hamnade, skulle han ge anledning till bekymmer och förvecklingar. Troligt blir väl derföre, att h. helighet kommer att slå sig ned på någon ö i Medelhafvet, eller möjligen skall på S:t Helenas klippor meditera öfver förgängligheten af all verldslig storhet, äfven om den beklädes af den högsta andliga maktinnehafvare. Påfvens exodus från Rom skulle föregås af exkonung Frans II:s, hvars hof? redan gör stora förberedelser till att lemna den eviga staden. Han tros komma att välja Spanien som sin blifvande tillflyktsort, emedan han som infant kan hysa vissa anspråk på detta land. Den påfligo nuntien i Paris, msgr Chigi, har åter sändt en icke obetydlig penningsumma såsom S:t Peterspenning från Frankrike till Rom. Ett bref, som han vid detta tillfälle skall ha tillskrifvit kardinal Antonelli, säger, att det parti, som vill att påfvens verldsliga makt må upprätthållas, är dallsmäktigt i Frankrike. Påståendet vittnar om den vanliga blindheten hos dem, som Herran vill förgöra. Emellertid torde de ingångna penningarne vara mera värda än sjeltva påståendet, huru gyllene detta än är, vy det påfliga deficit öfverstiger nu siffran af 30 millioner och man har redan nödgats tvinga de fromma inrättningarne, att förvandla sina fonds och kontanter i det romerska lånets consols eller obligationer. För att studera den i Ryssland härjande farsot har preussiska regeringen ditsändt en del läkare. Times berlinerkorresp. säger angående sjukdomsförhållandena i Petersburg: Vi ha att kämpa mot en kombination af i sig sjelfva ovanligt farliga epidemier, hvilka i några fall redan efterträdts af den värsta af alla vidundrens vidunder, dödsengeln för menniskor och djur: den siberiska pesten. Den preussiska allmänheten hoppas, att allt skall gå väl öfver, läkarne vilja gerna med naturliga skäl bevisa nödvändigheten af att det skall ändas väl, men presterskapet i de östra provinserna anropar Gud den allsmäktiges barmhertighet, att Han må stanna sin höjda arm och afvärja det onda. Midtunder skräcken i Ryssland har der, i staden Samara, i provinsen med samma namn, nyligen öppnats den närmaste tillstymmelse till en konstitutionel församling, som någonsin blifvit skådad i det moderna Ryssland. Denna församling är en at de för ett år sedan inrättade provinsiela delibererande församlingar (ett slags landsting), hvilka äro afsedda att bilda ett slags förberedande stadium i folkets politiska uppfostran. Medlemmarne väljas af elektorer, hvilka återigen utgå från sjelfva tolket. Elektorerna äro delade i trenne klasser: de större egendomsegarne, presterskapet och fabriksidkarne på landet; de rikare borgarena i städerna och den tredje eller åker