Göteborgsposten – 19 april 1865, sida 2

Från Utlandet. Det närmar sig alltmera till en kris för påfven i Rom, och märkligt för vår tid skulle det bli, om våra dagar skulle få bevittna såväl slafveriets upphäfvande i hvarje af hvit race bebodt land som det verldsliga påfvedömets fall. Dessa tvenne stora resultater af vår tids födslovåndor skulle bilda slutpunkten i ett afslutadt historiskt tidsmoment och på samma gång äfven vara gryningen till den nya dag, som skall upprinna öfver verlden, befriad från en skamfläck och en i sekler undertryckande börda. Det är stora händelser dessa, som vi sålunda se tima inför våra ögon. Från ett synnerligen pålitligt håll meddelas nu, att Frankrike vill intaga och till en del redan intagit en bestämd hållning mot påfvens verldsliga makt. Detta framgår af de kraftigare steg, som franska diplomatien under de senaste veckorna tagit i Wien och Rom. Frankrikes gesandt i Rom, hr de Sartiges, har flera gånger till kardinal-statssekreteraren Antonelli afgifvit den bestämda förklaring, att Frankrike, utan att fästa afseende vid vidare händelser, skall draga sina trupper tillbaka från Rom inom den i septemberkonventionen med Italien stipulerade tid, till hvilken förklaring för hvarje gång fogats det råd, att påfliga regeringen bör för sitt eget skydd tänka på upprättandet af en armåkår så fort som möjligt. Men romerska hofvet vägrar hvarje erkännande af septemberkonventionen, och kardinal Antonelli skall rent ut ha inför hr de Sartiges afslagit att följa hans råd, med den anmärkning, att påfven visserligen är beredd på ett angrepp mot Rom från italienska regeringen, såfort franska besättningen dragit sig tillbaka, men att hon aldrig skall upprätta någon armåe, den der endast skall motse ett upprepande at den tragiska händelsen vid Castelfidardo.