Göteborgsposten – 18 april 1865, sida 2

skola vara de vid hvarje stor politisk hvälfning öfliga efterdyningarne. Sydstaternas försök att med vapenmakt tillvälla sig oafhän-J. gighet af den öfriga delen af nordamerikanska j. unionen, har strandat. Planen ligger sönderbruten. De armeer, som den kallat fram il dagen, äro upprifna, och skola snart upplösa sig i en massa guerillakårer, hvilka skola genomströfva sydstatsterrängen och bli ett plågoris äfven för dem, sör hvilkas sak de klädt blodig skjorta, tills slutligen ordningen skalll. återupprättas och schismen skaffa sig ett lagligt uttryck i partistrider inom kongressen i Washington. Secessionen har dock haft sin roll att spela, kriget ha i sig burit en ädel mission i civilisationens tjenst: som en solstråle i mörkret, ett försoningsrop under stridsgnyet, träder iden — slafveriets upphäfvande — strålande fram på blodsdramats dystra botten. Det är gudsfingret i händelserna, det eviga i dagens nu, frukten för historien. Eger man rätt att tvifla om det godas seger till sist, då man ser för sig ett sådant resultat? För erhållandet af denna vinst åt civiligationen åt mensklighetens utvecklingsgång har det måhända varit nödigt, att Sydstaternas försök till skiljsmessa måste alldeles krossas, på det presidenten Lincoln måtte kunna faktiskt genomdrifva sin plan: slafveriets upphäfvande inom hela den amerikanska unionen. Men huruvida det skall bli af varaktig fördel för unionen, att Sydstaterna intvingas i densamma, blir en annan fråga, hvilken det tillhör tramtiden att besvara. Menskligt att döma, skapar unionen sålunda inom sig en inre fiende, som ständigt skall ge anledning till tvister och oenighet, samt försvaga unionens styrka. Vår åsigt har derföre alltid varit den, att för unionens fredliga utveckling det varit bäst, att mot slafvarnes frigifvande i vederlag låta Sydstaterna sjelfva bestämma öfver sitt öde; måhånda skall det dock till sist gå dithän, om Unionen icke vill bestämma sig för att bli en militärstat, der enligt historiens vittnesbörd friheten dock snart böjer sig under en endas vilja, liksom Rom under Ceesars eller Augusti. Det finnes ett sätt för Norden, att vid sig för någon tid genom det gemensamma in tresset binda Södern: ett krig af hämnd mot England, hvilket af såväl Nordsom Sydstater anses ha handlat bedrägligt. Skall ett sådant krig följa? Märkliga äro de underrättelser som ingå, likt stormsoglar, från Canada. Vi meddela dem härnedan. Man kan riktigt på afstånd känna, huru det onda samvetet slår Albion. Att ett sådant krig dock icke skall bli ett varaktigt cement för Söderns bindande vid Norden, torde väl vara tydligt. Af de underrättelser, som föreligga, angående de händelser, hvilka närmast framkallat den afgörande kamp, som ändat med Richmonds fall, meddela vi följande: Kampen kan anses ha börjat med det utfall Lecsa trupper gjorde d. 25, såsom det sades, i afsigt att bemäktiga sig Grants militära jernväg från City Point (Grants högqvarter vid Appomatoxflodens utlopp i Jamesfloden, ett kort stycke nordost om Petersburg); hade Lee lyckats, anses det, att han derigenom skolat tvinga nordtrupperna att öfvergifva sin ställning söder om Appomatox (och det — EE arta denna flod belägna Petersburg). Före dagbräckningen lördagen d. 25 mars (Marie Bebådelsedag) gjorde trenne divisioner sydtrupper under general Gordon ett plötsligt och beslutsamt angrepp på Fort Steadman, midtemot Petersburg, öfverväldigade besättningen, tog fästet och riktade kanonerna mot nordtrupperna. Ett batteri nära intill blef äfvenledes taget, men förlorades dock åter hastigt. Sydtrupperna bemäktigade sig äfvenledes Fort Askell, men tillbakaslogos med stor förlust. Sedan nordtrupperna fått förstärkningar, angrepo de sydtrupperna, drefvo dem ut ur Fort Steadman och återbesatte fästet, i det de togo en talrik mängd tångar. D.2:dra och och 6:te kåren skyndade fram, bemäktigade sig sydtruppernas förskansningar och riktade kanonerna mot dessa, hvilka gjorde fåfänga försök att återtaga dem. Striden varade tills kl. 8 på aftonen. Förlusten var å båda sidor stor. Sydtrupperna förlorade 3,000 i döda och sårade samt 1,800 fångar. Nordtruppernas förlust var 1,000 man. Lece uppgifter om sydtruppernas förlust skilja sig dock något från dessa, som förskrifva sig från Grant. Senare på dagen lät Grant äfven sin venstra flygel rycka framåt och kastade sig öfver fiendens förposter. En häftig strid följde, hvilken varade ända till kl. 8 e. m. och slutade dermed att nordtrupperna behöllo sydförposternas terräng. Dagen efter, eller söndagen d. 26 mars, gick Sheridan, som kommit norrifrån till James. Ifloden, med hela sin styrka öfver denna vid Deep Bottom och lyckades förena sig med I Grants högra flygel. Presidenten Lincoln, som några dagar T uppehållit sig i Grants högqvarter i City Point,