Göteborgsposten – 18 april 1865, sida 2

skördade allmänt bifall. Det föll dock, ty regeringens representant, Nogent Saint Laurens, dämpade den uppbrusande entusiasmen, i det han förklarade, att regeringen gerna ville afskaffa dödsstraffet, men ej ansåg sig dertill berättigad, emedan hon fruktade för de sociala följderna af en alltför stor mildhet, hvilken lätt skulle kunna gränsa till strafflöshet. — Lifstids fängelse skulle således kunna vara strafftöshet ! Ett annat af oppositionen väckt förslag om införandet af kostnadsfri men obligatorisk tolkskoleundervisning har äfven fallit, sedan regeringens ombud förklarat, det regeringens förslag i frågan innebure de nödiga åtgärderna, utan att dock ålägga tvång eller göra undervisningen fri. Åtskilliga af oppositionens medlemmar röstade äfven mot förslaget. Markis dHavrincourt utropade i sin ifver mot detsamma: -Man tycker i Frankriko ej om något, som heter tvång, inskränkning, och framtör allt icke om ingrepp i den heligaste rätten, familjfadrens. Derför har skoltvånget illa upptagits af hvar och en i Frankrike. — Pelletan: Och konskriptionen: — Markisen: Kan man jemföra nödvändigheten af att försvara landets gränser med nödvändigheten af att kunna läsa och skrifva? — Favre: Ja visst. — Pelletan: -Donna nödvändighet är tillochmed mera bjudande-. — Markisen: På hvem skall detta tvång läggas? På den sattige arbetaren, som behöfver arbete för sina barn ... — Den gode markisen vill således att den fattige skall otvunget hållag qvar i mörker och okunnighet. — Carnot hänvisade derpå, att Fredrik II:s sats: -Ratekesen och quatuor species äro tillräckliga, numera är föråldrad och framför allt onaturlig i den allmänna rösträttens land. -Med okunnigheten är den allmänna rösträtten en fara, likasom den utan frihet är en lögn! ... Man må ej glömma, att 800,000 barn om året nu förbli utan undervisning. Dertill kommer, att flera än hältten af de unga flickor, som gifta sig, ej kunna inskrifva sina namn i äktenskapsregistret. Frankrike står i afseende på undervisningen efter alla folk. Naturligtvis voro dessa ord utan verkan, och den klerikala hoforganen France kan ej nog förkorsa sig öfver det dåraktiga i att vilja införa tvångsundervisning i folkskolorna. Detta slags menniskor rysa öfver tryckfriheten, som de kalla tidningsdespotism, och de skulle förlora det lilla förstånd de ha, så fort ordet tvång mot obskurantismen blefve uttaladt, och likväl klaga de hos kejsaren öfver massornas råhet, hvilka af den första bästa demokrat låta sig förledas till röfveri, mord och gatukamp. Den italienske förläggaren af Napoleons Julius Cesar säges ha gjort en ingalunda god affär. Åtminstone i Turin går boken ej! Påfven har i Rom afgifvit en ganska märklig förklaring. Till en deputation, som åt påfven öfverlemnade den för sista qvartalet ingångna Peterspenning, sade den hel. fadren, att han skulle, för den händelse att franska occupationen i Rom upphörde, utan att ersättas af en vänskaplig makt, i rätt tid se sig om efter en tyst och stilla vrå. — Det vill häraf synas som att påfven verkligen tänker lemna Rom, då franska trupperna draga derifrån. — Ske alltså. Från Petersburg skrifves, att proletärer satt eld på ett nunnekloster utanför staden, på grund af ett rykte om att siberiska pesten utbrutit derstädes. Ryska regeringen tänker att, oaktadt allt motstånd af det ortodoxa presterskapet, införa den gregorianska kalendern i det stora riket, hvilket sålunda skulle komma att få samma tidräkning som den öfriga civiliserade verlden. Polska nationalregeringen har utfärdat ett upprop till emigrationen, hvari hon tillkännager sin fortfarande existens och förklarar, att Polen endast genom kamp med Ryssland kan återfå friheten. Kampens frammanande måste dock tillhöra framtiden. Englands regering tänker i parlamentet föreslå ett penningevotum till förmån för Cobdens döttrar, på det dessa må för alltid bli befriade från bekymmer för sitt uppehälle. Cobdens lik har nedsatts i sluttningen af en vacker backe i hans födelse-grefskap, der bans far och son redan förut ligga. Huru den aflidnes sädernesland sörjer denne, den största statsmannakarakter, som landets rena medelklass srambragt, det bevisa de likbegängängelsehögtidligheter, som egt rum i Lavingtons annars så anspråkslösa och stilla kyrka. Familjen hade endast inbjudit den dödes närmaste slägtingar och vänner; men vid grafven stodo trenne kabinettsministrar, tvenne andra medlemmar at regeringen, nära 110:del af underhusets medlemmar, en oräknelig mängd ai deu hädangångnes personliga vänner och beundrare, samt deputationer från nära och sjerran. Från London hade sydvestbanan afsändt ett extratåg till den c:a 45 mil från hufvud staden belägna Midhurst. Då alla de sörsjande ordnat sig i processionen, uppgick der ag antal till omkring 800. och detta antal mer