Göteborgsposten – 15 april 1865, sida 2

hvaremellertia poliskammaren förklarade något hinder ej möta för Perssons begrafning. — I Tisdags, då målaregesällen C. F. Månsson efter slutadt arbete i enkefru Krönings hus vid Kungsgatan, skulle begifva sig derifrån, blef han obehagligt öfverraskad af att ej finna sin öfverrock på den plats i tamburen der han hade hängt honom. M. fiägade en piga om hon sett någon som hon kunde misstänka att ha tillegnat sig ifrågavarande plagg. Nej, endast snickarearbetaren Bror Mortimer Wikström, som äfven hade arbete i samma hus, hade gått derifrån. Någon annan hade hon ej sett. På eftermiddagen samma dag träffade Månsson Wikström och frågade honom om han ej kunde lemna honom några upplysningar hvart rocken tagit vägen, hvarpå W. genmälde att det var någonting som han alls icke visste. Man misstänkte dock att W. visste mer om den saken än han ville medgifva. Vid efterfrågan på pantlåneinrättningen fick man ljus i saken. En person, hvars utseende beskrefs ungefär sådant att det träffade in med Wikströms, hade varit der och belånat rocken för 6 rdr. Då polisen derefter tog hand om W. erkände han tillgreppet, hvilket erkännande han vid polisförhöret i förgår nnder tårar vidhöll. Målet remitterades till rådhusrätten och Wikström införpassades til! cellfängelset. — Skepparen Sven Aron Andersson lemnade för några dagar sedan sin skuta som låg förtöjd vid Fisktorget i akt och mening att göra några uppköp på nämnde torg. Sedar han gått och sett sig omkring en stund, märkte han med förskräckelse att hans plånbok med inneliggande 32 rdr var borta. Han var dock säker om att ha haft den i fickan. Åtskilliga personer tillfrågades af vår sjöman om de ej visste någon som hittat några penningar, men ingen hade någon tröstande upplysning att meddela till svar. Han tog en poliskonstapel till hjelp i hopp att efterspaningarne derigenom skulle krönas med mera framgång. Snart erhöll man också den värdefulla upplysning. att för andra resan stöld straffade och nyligen från korrektionsinrättningen utsluppna Anna Christina Nilsdotter Flod på torget gjort ätskilliga uppköp och dervid visat sig inneha mera penningar än man skäligen kunde tro henne om. Man fick snart reda på Christina Flod och frågade beskedligt om hon ej hittat en plånbok med pengar uti. Christina Flod nekade. Poliskonstapeln n:r 9 Svensson ansåg sig dock ha skäl att ej sätta så stor lit till hennes ord och vid en närmare undersökning på hennes person, fann man verkligen plånboken, som hon instuckit under kläderna i sjelfva armhälet. 27 rdr 86 öre äterstodo då af de 32 rdr plånboken ursprungligen innehållit. Vid polisförhöret med F. i förgär, erkände hon att hon hittat plånboken. Målet förvisades till rådhusrätten och Christina Flod införpassades i afbidan på den vidare ransakningen till cellfängelset. — I tisdags åtta dagar sedan hade en bonde från Hisingen stämt in en person som bygger och bor i Majorna, för det denne vid Kusten skulle ha förolämpat honom på hvarjehanda sätt, kallat honom för Sbondtjnf och slutligen satt kronan på verket medelst att afbryta en stång för ålfiske som bonden hade med sig. Den tilltalade medgaf att han kallat käranden för bonde, och brutit af stången, men förnekade sig ha något annat på samvetet. Han hade för ösrigt blifvit retad af bonden, som i känsla af sina stora possessioner på Hisingen hånande frågat honom om han ville ha en kappe potates att sätta på Åavalbot, såsom han behagade benämna den lilla jordlott inom Carl Johans församling hvilken svaranden i sitt anletes svett odlar. Till i tisdags hade bland andra en person vid namn Aug Andersson blifvit kallad att höras som vittne i detta mål. Temligen väl beskänkt berättade han med ett fridfullt leende och talgig blick, att han hjelpt bonden att bära en fot potates. Nå bonden gick in på en krog och hemtade ut en sup åt mig — naturligtvis. Men då ville den andre (svaranden) att han också skulle bjuda honom. Men det gick inte. Då blef den andre ovettig och sa: Här i Majorna få vi föda edra nngar — naturligtvis. Och precist detsamma var det med mig, tyckte han. Jag var inte en bit bättre än bonden, sa han, och ändå har jag inga barn alls. — Det kan ingen så noga veta, menade den tilltalade. Vittnet värdigades ej svara på denna insinuation utan kastade blott en lång och förkrossande blick på svaranden. — Nå, han var väl litet full — naturligtvis? frågade polismästaren. — Jojo men! Du talade om bondens ungar, som du skulle få föda. Hvad menade du med det? frågade polismästaren den tilltalade. — Det har jag aldrig gjort. — Jo, förklarade vittnet Andersson. Och mina ungar och hans det var samma sak. — Vidare har du kallat käranden för bondtjuf? — Nej bara för bonde; men om så galet skulle vara tar jag det tillbaka. Han är ingen bondtjuf! Svaranden dömdes till 10 rdrs böter sumt kostnader och vittnesersättningar, tillsammans 17 rdr 50 öre. — Hur många dygns vatten och bröd blir det inallas, så tar jag det på en gång? — Tre dygn, svarade polismästaren. Du införes på tre dygns vatten och bröd. — Det kan väl intet vankas något för mitt besvär ? frågade nu vittnet. — Jo om han har pengar: — Ja, se det är det, som han inte alltid har. — Nå der intet finnes att taga der har kejsaren förlorat sin rätt. — Jahahaha! det är sannt, medgaf vittnet och aflägsnade sig gravitetiskt. — En person var i tisdags uppkallad att ansvara för fylleri. — Ni lär varit drucken igår? frågade polismästaren. — Ja, nog var jag synbart öfverlastad. — Och känbart med, tänker jag. Ni fälles till 5 rdrs böter. — ——— — —— Från IIufvndstaden.