Göteborgsposten – 12 april 1865, sida 2

se, men tillade att hon icke brutit upp dörren till skrubben, utan hade denna varit öppen till följe deraf att hon aftonen förut häftigt tillslagit dörren till det bredvid skrubben liggande köket hvarigenom skrubbdörren troligen sprungit ur lås. Hustru Emelie Strömberg påropades derefter, och upplystes det af henne att Charlotta Andersson redan i Maj månad förhdet år af henne mottagit en ylleklädning till ändring. Denna hade, enligt hvad vid A:s häktande blifvit upplyst, af henne blifvit pantsatt, hvadan det icke var underligt att hon ej oaktadt flera påminnelser återställt klädningen. Sammaledes hade hon olofligen pantsatt en klädning för Josefina Jansson, som denna lemnat henne till ändring och en för Augusta Sjöblom, hvilken bott hos henne och af hvars frånvaro hon begagnat sig för att taga klädningen. Den anklagade kunde ej förneka att så var fallet men yttrade fräckt att detta ej var så farligt, då hon ämnat åter utlösa de pantsatta kläderna och återlemna dem rill daras egare. Det blef äfven fråga om, hvarest hon gjort af de band som hon uppgaf sig ha köpt för hustru Strömbergs räkning och för af denna emottagne 75 öre. Härpå svarade hon hastigt, liksom förra gången. att de brunnit upp. Det ser dock ut, som om detta skulle vara en osanning, cnär de ej varit synliga då utmätningen qvällen förut hos henne verkställdes. Den vidare ransakningen i målet hänvisades till Säfvedahls häradsrätt, och qvarsitter Charlotta Andersson i afbidan på ransakning inlör denna domstol i cellfängelset. — Häromdagen hade Majornas och Hagas ungdom, hvar på sitt håll sysselsatt med att samla bränsle till blifvande påskeldar, under sina ströftåg råkat att stöta tillhopa. Bums blef der en kalabalik, lika häftig, om också ej lika blodig, som emellan vildar då de öfverraska hvarandra på oriktiga jagtmarker. IIagapojkarne slogos som -kräkindianer och Majpojkarne som platihufvuden. Hur det var, segrade de förra, och i glädjen togo de sig, efter ha jagat platthufvudena på flykten, en krigsdans genom hela Haga. I spetsen ljungade, likt den Svarta örnen och den Brokige ormen, Reinh. Alsin, stentryckare, och Gustaf Ljungberg, murare. De, liksom hela skaran, räknande öfver hundra, höjde förfärliga rop, och då slutligen poliskonstaplar kommo fram för att hålla slynglarne i styr, funno dessa sig föranlåtna att höja ett hurra för svina, med röster, som kommo Kronans? gamla granitgrund att darra. De hade äfven haft en bössa med sig, men denna, som var laddad ända till mynningen, blef dem fråntagen af en båtkarl, hvilken försigtigtvis slog sönder mordinstrumentet. Ljungberg och Alsin blefvo emellertid inkallade för poliskammaren att stå till svars för sina dater. Båda nekade blygsamt att ha spelat så lysande roller i denna dust, men blefvo slutligen alldeles öfverbevisade. Helt spaka förklarade de att de ej varit ensamma om att leda den eldiga skaran, och påstodo att det varit pojkar mycket större än vi, som hurrat. Det gär en sex, sju stycken på Prytzens fabrik, riktiga stora cigarrmakare, som äfven hurrade, förklarade de. Ljungberg, som varit den beskedligaste, dömdes till 15 och Alsin till 20 rdrs böter. — Tills i går åtta dagar sedan hade arbetskarlen Svensson blifvit inkallad att ansvara derföre att han skulle sparkat och spottat ynglingen Alfred Johansson i ansigtet. Då målet påropades och Svensson fick höra hvad det var fråga om, svarade han säfligt: -Nej det var väl han som gjorde det med mig, men jag gör inga anspråk på honom. Det är synd om pojken. Målet uppsköts derföre tills i går, då båda parterna voro tillstådes. Alfred Gustafsson förklarade nu att det var han som blifvit förnärmad, men sade, liksom Svensson förut, att han ej ville göra anspråk på S., hvilken vore en fattig karl. Tvenne vittnen, Johan Pettersson och Petter Johansson, hördes, af hvilka den senare berättade att S. sparkat till gossen, hvilken hemtade vatten, så att Zspännerna flögo upp och ned. Han hade ändå trätofflor på sig och dessa sparkade han långt utåt gatan. Sedan J., en liten spetsig karl, yttrat sig, synbart kränkt i sin rättkänsla öfver den behandling Alfred Johansson fått undergå, begärde Svensson ordet och påstod att J. först sparkat honom, hvarefter han spottat på J., hvilken han ej ville vidröra. J. hade nemligen bott hos S. och dervid särderfvat hans hus med vissa högst obehagliga invidider, hvilka, huru krypande de också äro, likväl, eller kanske just derföre, äro svåra att jaga på dörren. 8. tillsade derföre J. att han borde ge honom något i ersättning, men den senare svarade blott medj ovett. ÅÄr det ej sannt, så säg will här, tillade S. i sin säfliga ton vänd till J. Som J., hvars yttre talade om sanningen af S:s appgifter, icke heller tycktes vilja förneka dessa, kunde man ej undra på att S. blifvit rasande och förvått sig. Polismästaren frågade derföre J. om han ville förlåta förolämpningen och sparkarne. — Jal svarade J. i högtidlig och eftertrycklig ton, det vill jag Och det är derföre att jag ej vill sätta en fattig karl i förlägenhet. Det såg ut som om saken skulle vara slut, men vittnet Johansson framstack nu sin spetsiga fysiognomi och begärde ersättning för sin inställelse. — Ja, du får ersätta honom, Svensson, yttrade polismästaren. — Nej, men jag tycker — började S. på sitt säfliga sätt. — Vill du ej ersätta honom, så får du plikta för våldet. Gif honom en riksdaler. — Jaa bevars, det skall jag göra. — Har du att betala med? knorrade vittnet Johansson och tycktes böjd för att sätta sig på tvären, men drog sig slutligen motvilligt ut genom dörren. Från Mufvudstaden. Konungen och hertigen af Östergötland