Göteborgsposten – 11 april 1865, sida 1

XIX. För att förstå de sista orden, hvilka hertiginnan af Montpensier uttalade i det ögonblick munken trädde foten öfver tröskeln till det hemlighetsfulla hus der hon qvarlemnat konungen, är det nödvändigt att vi förflytta oss tillbaka till det ögonblick då munken Jacquot för andra gången uppvaknade på sitt af några säckar hö improviserade läger vid stalldörren utanför det förut omnämnda värdshuset. Som man erinrar sig hade Jacquot, da han vid uppvaknandet åter såg sig klädd som page, utropat : — Jag är vansinnig! jag säger er att jag är vansinnig! Det var då han yttrade detta som en munk passerade förbi på vigen. En munk med längt skigg, magert ansigte, inspirerad blick och som, då han nalkades J acques, yttrade till honom i högtidlig ton: — IIvarföre skulle ni då vara vansinnig, min herre? Aldrig hade brodren Antoines stämma eller ens dom Gregoires stränga röst på Jacquot gjort ett dylikt intryck. Denna röst trängde ända till djupet al hans själ och gjorde honom helt förvirrad. Han sänkte sina ögon för munkens blick och kände sig darra. — IIvarföre skulle ni då vara vansinnig? upprepade denne. — Emedan jag ej mera vet om jag är page eller munk, svarade Jacquot.