Göteborgsposten – 10 april 1865, sida 2

förklarade vid detta tillfälle: Preussen är beslutet att behålla de hamnar, som det innehar. Till befästandet af Kiels hamn och Jahdebugten samt till anskaffandet af pansarskepp begärdes 19 millioner thaler. Köln. Zeit. beklagar, att augustenborgaren icke antog de preussiska fordringar, som på sin tid gjordes honom och hvilka skulle gjort honom till ingenting annat än preussisk ståthållare med suveränitetsnamnets glitterguld. Han skulle då kunnat inneha hertigdömena, men han ville ej stödja sig på Preussen. — Bladet utfar äfven mot slesvigholsteinarne, hvilka 1848 och 1849 voro i Frankfurt mera preussiska än Preussen sjelst. Det tanns bland dem ingen enda, som icke var beredd att, om Preussen lösryckte deras hem från Danmark, med glådje och hänförelse hylla konungen af Preussen som landsherre. Nu har Preussen befriat dem, det begär af dem, ej ens hyllningen, utan endast det ungefär, som riksförfattningen medgitvit konungen af Preussen. Och nu — spotta de åt hans skildtvakter! Bladet fortfar vidare mot slesvigholstienarne sägande: Det vore för längesedan tid på att tala ett allvarsamt ord med slesvigholsteinarne. De ha sedan länge varit Tysklands sorgeoch derföre skötebarn. De ha varit vana vid att i Tyskland föra stora ord, ingen motsade dem, alla applåderade dem, utan att närmare undersöka, äfven om de med den mest ensidiga partilidelse utmålade förhållandena der hemma. Smicker regnade ned öfver dem, de voro städse den bästa af alla tyska folksammar o. s. v. Det kunde ej uteblifva, att de, liksom alla skötebarn blefvo något bortskämda, att de tänkte något mera på hvad de hade att fordra, än hvad de hade att gifva. Preussen skulle naturligtvis bringa deras sak de största offer och blindt kasta sig i de största faror. Nu, då faran icke är förbi, utan endast synes vara det. .. Dock vi vilja ej vidare diskutera saken. På ett skulle vi likväl vilja göra de slesvigholsteinska particularisterna — nej då, det finns ju inga particularister i Slesvigholstein — således vännerna af ett sjelfständigt och oberoende hertigdöme uppmärksamma. Deras tredje ord är sjelfbestämningsrätt. Äfven vi lägga stor vigt på sjelfbestämningsrätten, men om vi tala derom, så äro vi dertill berättigade, ty vi mena allvarligt, men de icke. Tvisten vänder sig i grund och botten endast om Slesvig, emedan Danmark alltid varit beredt att helt och hållet uppgifva Holstein. Och dettyska partiet i hertigdömena vill ej tillerkänna de danska slesvigarne denna fria sjelfbestämningsrätt, det vill med svärd skrifva de danska slesvigarne på ryggen, att de äro tyskar. Ja, ännu mera: holsteinarne vilja alldeles icke erkänna slesvigarnes sjelfbestämningsrätt. Vi gratulera Preussen till att ha fått med slesvigholsteinarne att göra. De voro Danmarks gift, de skola bli Pressens rheumatiska värk, om de ej skola bli tillochmed ett kroniskt ondt för denna stat. Den engelska pressen sysselsätter sig åter lifligt med händelsernas gång i hertigdömena. Morning Post och Daily News uttala sig häftigt mot civilkommissariernas eftergifna hållning gentemot de augustenborgska agitationerna, genom hvilka den danska befolkningen i Slesvig prisgifves åt våld och förtryck. Veckobladet Weekly Despatch tager isynnerhet hertigdömenas finansiela framtid i betraktande och yttrar härom: Liksom jonierna åter börja längta efter det engelska herraväldet, så längta schlesvigholsteinarne nu åter efter Danmarks milda, rättvisa och billiga herradöme. Alla inse nu, att de materiela, icke de sentimentala intressena äro hufvudsaken; de törhålla sig till hvarandra som kroppen till skuggan. Tillochmed de mot Preussen vänliga organerna i Holstein, nödgas nu medgifva att stämningen derstädes är i högsta grad irriterad. Vi ha nämnt, att en borgare i Kiel spottat åt en preussisk skildtvakt, som till svar skjutit skarpt efter honom. De preussiska skildtvakterna i Kiel ha nu fått ordre, att då de gå på vakt ha flera skarpa skott med sig, tillfölje af förekommet krakel med befolkningen. På befallning från högre ort, har en medlem af turnföreningen i Kiel blitvit af polisen utvisad ur staden, derföre att han på ett sammanträde tillåtit sig förnärmande och nedsättande yttranden mot den preussiska politiken och regeringen. I en by i Nordslesvig tog tjenstefolket sig till att sjunga smädevisor öfver de preussiska embetsmännen. På grund deraf blef en person arresterad såsom törfattare. Man misstänkte en smed vara angifvare. Genast kom folket i byn öfverens om att icke begagna honom vidare, utan låta sitt smide utföras af smeden i en grannsocken. Men det blir väl värre än, och då agitation väl en gång börjat att vända sig mot Preussen, skall den snart taga samma karakter som slesvigholsteinarnes förr mot Danmark. Preussen skall derföre nödgas regera som en sträng herre — men då skall det först bli riktigt ljud i skällan. Detframträder med hvarje dag tydligare, att hvarje annan lösning af frågan, än efter befolkningens önskan, är orimlig och omöjlig. I Frankrikes lagstiftande kår törhandlades d. 1 d:s om en mycket upprörande fråga : valkomiteerna. Bland talarne var äfven Jules Favre, hvars tal eldade allas hjertan och hvilket äfven hans motståndare måste erkänna