Göteborgsposten – 10 april 1865, sida 2

Från Utlandet. Tysklands förbundsdag har uttalat sig i den olesvihholsteinska frågan. D. 6 d:s antog den med 9 röster mot 6 Bayerns förslag om, att förbundsdagen skulle ingå till Österrike och Preussen med en anhållan, att augustenborgaren måtte genast insättas i sina rättigheter som suverän i Holstein och naturligtvis äfven i Slesvig, alldenstund de båda hertigdömena i förslaget kallas oåtskiljeliga. Österrike röstade för detsamma, under förklaring att det vore beredt afstå sina rättigheter till besittning af hertigdömena åt augustenborgaren, med vilkor att Preussen gjorde detsamma ; i annat fall måste det fasthålla vid sin medbesittningsrätt. Preussen deremot förklirade, att det skulle hålla fast vid den närvarande ståndpunkten, och begärde att alla arfsanspråken skulle pröfvas, ätven Preussens. Dertill ville det hätda sin besittningsrätt tills saken kan lösas på ett sätt, som kan tillfredsställa Preussens önskningar. Frasen, att det äfven är benäget för vänlig uppgörelse, blir derföre betydelselös. Af denna förhandling framgår således, att allt skall qvarblitva vid sin närvarande ståndpunkt. Österrike vill lemna sina besittningsrättigheter, om äfven Preussen gör det. Men Preussen vill icke, och då naturligtvis icke heller Österrike. Preussen tänker derjemte uppträda med arfsanspråk, för hvilka det vill begära förbundsdagens sanktion; det är tydligt. Det vill genom arfsanspråken slå augustenborgaren på dennes eget å(traditionela) område, på samma gång det derigenom möjligen kan bli af med Österrike som medegare. Om nemligen Preussen bevisar sig ha lika berättigade anspråk som augustenborgaren, kan det ej finnas någon anledning för förbundsdagen att vägra erkänna det. Med detta erkännande på fickan kan Preussen befalla Österrike draga ur hertigdömena eller också riskera en öppen brytning med ej allenast Preussen, utan äfven tyska förbundet. Att spekulationerna gå i denna riktning är otvifvelaktigt, och om man ej vill lyssna till dessa önskningar, är det Preussens beslut, att ändock häfda sin besittningsrätt och tillfredsställa sina önskningar. Ingen hyser någon tanke på att Österrike eller förbundsdagen skall sätta sig till väpnadt motvärn. Om förbundsdagen hade kraft, skulle det vid slitandet af tvisten mellan de augustenborgska och preussiska anspråken kunna uttala sig tör ett vädjande till hertigdömenas innevånare, hvilken vänning antagligen skulle vinna stor majoritet inom Europa, ehuru den naturligtvis skulle motträdas af såväl Österrike som Preussen, af det förra derföre att det skulle deri se ett farligt priecedensfall, af Preussen derföre att det då omöjligen skulle kunna tillfredsställa sin maktutvidgnings-lystnad. Som sagdt, i alla händelser vill Preussen tillochmed sätta våld mot våld och bekymrar sig föga om den förbittring, som råder emot det hos hertigdömenas befolkning. Det vill