Göteborgsposten – 10 april 1865, sida 1

— och för hvilken ni darrar till den grad, att mitt beskydd tyckes er otillräckligt emot honom? Hon kastade på konungen en af dessa blickar som kan förvrida hufvudet på den visaste och svarade: — Sire, ert beskydd skulle ej vara mig nog, men er försigtighet kan rädda mig. — Hvad vill ni säga, min fru? — Jag gifver or två alternativer att vilja på, Sire: antingen att aldrig mera återse mig ... eller ... Hon syntes tveka. — Nåväl? inföll Henrik. . — Eller att samtycka till att komma hit i största hemlighet, ensam, huru ofta ni behagar. — Jag har redan valt, sade konungen. — Och att aldrig söka få veta hvem jag är. — På mitt kungliga ord! min fru. Henrik böjde åter knä framför henne, och en timma förflöt. En förtjusande timma, under hvilken konungen glömde sitt konungadöme och sitt folks olyckor, hertigens af Anjou död och ändamålet med sin resa till Chåteau-Thierry. Under denna timma syntes den blonda qvinnan gifva vika för ett slags oemotståndlig hänförelse, makten af en djup, länge återhållen kärlek. — Ah! Sire, sade hon, det är nu bra länge jag älskat er! — Ni! utbrast konungen förtjust, ni älskar mig ... och sedan långt tillbaka, säger ni? — Ja, ers majestät,