Göteborgsposten – 10 april 1865, sida 1

I sällskapet Iduns allenast af litteratörer och konstnärer bestående samfund höll löjtnanten baron Raab förliden lördag ett föredrag om slaget vid Dennewitz d. 6 September 1813. Åran af Neys nederlag tillerkände han general Bilow — icke Carl Johan, hvars försigtiga tillbakadragenhet han lofprisade på det sätt, att den, åtminstone för mig, framträdde som förräderi mot de öfriga allierade makterna, enär det alldeles icke gick in i Carl Johans politik att Napoleons makt, mot hvilken han dock uppträdde, skulle bli krossad. — Baron Raab eger stor lätthet att uttrycka sig, och förvånade genom sitt skarpa minne. För Preussen, der han erhållit sin militära uppfostran, uttalade han så stor veneration, att jag ej riktigt kan fatta huru han kunnat deltaga i det sista danska kriget mot Preussen. Var det af verklig entusiasm för den ide för hvilken danskarne kämpade? Men huru då förklara att friherren, hemkommen, tillhör deras antal som ganska ofördelaktigt bedömmer danskarnes hela hållning? Deltog han i kriget blott för ötnings skull? Men kan han verkligen blott af ett sådant motiv vilja slå ihjäl folk? Besvaras denna fråga med ja! så kan på samma sätt förklaras hvarföre, enligt Fryxell, Carl XII såsom yngling högg hufvudet af — kalfvar och fann stor lust deri. Vid ofvannämnde Iduns möte förevisades en samling teckningar af gamla mästare, som tillhört Sergel. Denna samling, som uppgifves vara ganska stor, eges nu af öfverstelöjtnant v. Vegesack som lärer vilja sälja den till staten. Baron v. V. som med utmärkelse deltagit i Nordamerikanska kriget har troligen under sin vistelse der äfven blifvit en omtänksam affärsman, och efter hemkomsten uppdagat den Sergelska samlingens stora pekuniära värde, ty han sordrar nu för densamma 18,000 rdr och säges alls icke vilja medgifva någon afprutning. Konstkännare höja på axlarna, men friherren står på sig, som det anstår en krigare, och hans vänner orda om vanäran för nationen om denna samling skulle gå ur landet. Under sådana förhållanden är det underligt att han ej fordrar dubbla summan. Svårigheten lärer dock vara att påträffa någon person, som vid nästa riksdag vill väcka motion om samlingens inköpande, ty aflåtandet af en kunglig proposition derom lärer möta svårigheter. Fredrika Bremer, den lilla älskvärda gumman, med det stora hjertat, som alltid klappar så varmt för de nödställda, har beslutat lemna hufvudstaden — för alltid, påstår hon sjelf, blott för sommaren, hoppas hennes talrika vänner. Hon slår ned sina bopålar på Ährsta i Brännkyrka socken inom Stockholms län, hvilken egendom har tillhört hennes föräldrar, men eges nu af hr Saxenberg. Det har gått för m:ll Bremer alldeles som för så många andra varmhjertade menniskor. Hennes största glädje har bestått i välgörenhet, och derunder har hennes kapital småningom blifvit omsatt i — välsignelser. Deraf uppehålles dock icke det materiela lilvet, och då m:ll Bremers årsräntor sannolikt understiga hvad t. ex. grosshandl. Schwans — ekipage årligen kostar i underhåll, då hon icke kan göra sig hård, icke har styrka att afvisa alla behöfvande som draga vexlar på hennes goda hjerta — ty det kan ej förvandlas i mynt — så flyr hon undan till ett stilla hem på landet. Jag behöfver icke säga att hon här blir saknad. Hennes anspräklöst möblerade salong har i många år hvarje vinterafton stått öppen för besökande, för hennes intimaste vänner, för vetenskapsmän, litteratörer, konstnärer och resande celebriteter, som önskat att göra den frejdade författarinnans bekantskap.