Göteborgsposten – 8 april 1865, sida 1

CKe ar nog IYCKIIBR all, INMCU e1l1CI UtaDU IHCUCK-II ingar, vara husegare, han eger i sjelfva ver-sg et på denna jorden ingen varaktig stad. Och so ndå har ni jemförelsevis varit lycklig ni, ertis nöblemang är visst fint och propert, gudbe-m ars, hvem vill påstå annat, men icke så sas-g igt vidlyftigt heller, och det gick i en hand-k änning eller ett par att tå det undanflyttadt: s nen tänk på alla de många stora och smi a amiljer, särdeles af de mindre lyckligt lottade !g amhällsklasserna, som icke kunnat disponerab lästar och vagn, kanske icke ens några hand-e asta bärare, de ha slitit ondt med besked as ch äro troligtvis vid det här laget ännu ickelg emmastadda i den nya lokalen. a Bättre sent än aldrig; och så gick det h it bud ötver stadenom att gatorna skulle hug-h gas upp, men si det begaf sig att detta just vart på Måndagen, eller sjelfva den hetaste slytt-l ningsdagen, hvilket icke heller bidrog till attje särdeles underlätta trafiken. Emellertid ärlr det nu gjordt och våra gator kunna snart e iter göra anspråk på att passera och passeras sa som de snyggaste i Skandinavien. Regn och 1 solsken göra äfven sitt till, och gör man ene promenad utom staden och dess buller, finner s! man att onömassorna allaredan förlorat ansen-b ligt i sina imposanta dimensioner samt på sina ja ställen rentaf försvunnit och lemnat rum för äs ett och annat litet grönskande grässtrå. In-s nan kort slå de blyga vårblommorna upp sina t ögon mot den pånyttfödande solen, i hvarss värmande strålar den jublande lärkan badarse sina vingar och slår sina oefterhärmliga drillar. En gengångare från flydda tider har un1 der veckans lopp åter uppenbarat sig, ehuru icke i fullt så grandios skepelse som fordom, nemligen — Aprilmarknaden. Denna gång sågos inga af dessa arkitektoniska mästerstycken, benämnda stånd, hvilka eljest bruka belamra platsen bakom Bazarbyggnaden. Men väfhandeln lärer ha gått sin gilla gång, åtminstone påstås detta al diverse husfäder, hvilkas äkta hälfter betrakta ett välförsedt linneskåp som den vackraste klenoden i ett hushåll, såsom ock af gådane ungersvenner, de der med Amors bindel för ögonen äro i begrepp att svära Hymens fana. ÅÄsven på den s. k. hästbacken å Getebergsängen samt icke mindre på vägen dit rådde i Thorsdags ganska mycket lif. Man observerade der de vanliga scenerna med thy åtföljande mustiga dialoger mellan säljare och köpare, gnistrande af s. k. bondqvickheter, då och då vandrade en mer än oförsigtig dyrkare af den nordiske Bacchus, uppebållen och beskärmad af tvenne vaksamma rättvisans tjenare, till den mindre behagliga vistelseort som i dagligt tal bonämnes Finkan, och genom marknadssorlet trängde de vålbekanta tonerna från en birfilare af gammalt skrot och korn. Men sjelfva marknadsplatsen, den var värd att se. Föreställ er en veritabel gyttjepöl, der rheumatister, ankbönder och trichinherbergerare skulle mått som perlor i guld, och i denna menniskor och djur om hvarandra i en skön förening. Vill ni se en bild af resignationen så kasta en blick på dessa båda stackars hästkrakar, begge ursprungligen hvita till kulören men nu skiftande i alla orenlighetens färgnyanser, huru de, öfvergifna at sina husbönder, som troligen på närmaste krog söka närma sig den ståndpunkt som ofta nog — hvilken orättvisa! — benämnes djurets, helt gemytligt ställt sig midt emot hvarandra och då och då vänskapligt gnida sig mot hvarandra, beledsagande denna intressanta process med en betänksam skakning på sina lurfviga hufvuden, uttryckande den enes ungefär så mycket som: Tycker inte kära bror att här är bra smutsigt: hvarpå den andre liksom svarar: Jo, bevara mej, och hvad den husbond super länge, sen! Inuti sjelfva staden har man deremot icke kunnat förmärka någon särdeles förändring mot alldagliga förhållandet, om icke på Lilla Torget, der man sett en mängd åkdon, prof på den svenska vagnfabrikationen i några landsortsstäder, uppställda i en aktningsbjudande rad. Bland dessa utmärkte sig ett åkdon för sin härstädes något ovanliga fason, ehuru den i London är ganska ganska vanlig. Det är en 8. k. Hansom cab eller täckt åkdon för en person, hvars körsven icke som vanligt vänder baksidan af sitt jag åt den åkande utan sitter bakom åkdonet, nästan på taket af detsamma, och derifrån leder gången af det hela. På tal om åkdon, så är det med mycken tillfredställelse som man erfar att förståndarne för 2:ne af stadens förnämste hyrkuskinrättningar, hrr Charles Nissen och J. Andersson, ämna att upprätta en regulier omnibusfart mellan staden, Mölndal, Klippan och Gamlestaden. Entreprenörerna utlofva nybyggda, eleganta och rymliga omnibusar, således raka motsatsen till de skröpliga fortskaffningsmedel, som under åratal besörjt trafiken mellan sfaden och dess förstäder. Vi finna äfven härigenom kommunikationen utsträckt på ett håll, som på senare tider gjort anspråk på att få bilda en liten stad för sig, nemligen Mölndals by. Denna del af trafiklinien torde måhända icke bli den minst inbringande, enär på densamma fina a Va,